Mie, det lilla livet!

Någon stans, straxt utanför Uppsala finns en man som har glömt bort att åtagandet att bli far är livslångt.

Eller rättare sagt, åtagandet att bli far gäller inte alla barn. I synnerhet inte de barn som man har med en exfru. Det åtagandet upphör den dag man skaffar sig en ny fru, med egen vilja, och nya barn.

Den mannen, som bor straxt utanför Uppsala, med sin nya familj har valt att se bort när de första barnen har blivit illa behandlade, blundat när de blivit kränkta och vägrat att lyssna på dem när de, på eget initiativ velat prata umgänge och boende.

Sonen har han förträngt för ett tag sen och nu är det dotterns tur.

Dottern går i skolan och har rätt höga, men inte omöjliga, krav på hur hon ska klara sin skolgång, hon vill in på polishögskolan och tränar för det. Nu har hon märkt att hon inte orkar med skolan på samma vis när hon, varannan vecka, bor med fadern, straxt utanför Uppsala. Det blir långa och många resor för henne och det tär.

En del dagar, då hon har aktiviteter, är hon hemma hos fadern, straxt utanför Uppsala, vid tiotiden eller senare. Alla förstår ju att det inte är en bra tidpunkt att läsa sina läxor och sköta sitt pluggande då. Inte alla föresten, men många!

Därför kom dottern med en enkel och bra, för henne, lösning. Hon ville dra ner på boendet hos fadern, straxt utanför Uppsala.

Hon hade pratat med sin moder, som bor nära skolan och aktiviteterna, om detta och modern tyckte att det var väl genomtänkt och var stolt över att dottern, som inte är mer än fjorton år, tog ett bra ansvar över sin skolgång och sitt levende.

Men fadern, straxt utanför Uppsala, tyckte inte alls att det var en bra idé och han tyckte inte heller att det var något som barnen skulle bestämma. Det var han som var herre i huset och bestämde sådant.

Men dottern till fadern, straxt utanför Uppsala, stod på sig för det var ju hennes umgänge med fadern som gällde, hennes skolgång och ork. Hon ville bara ändra boendet från en vecka till fem dagar och det kunde väl inte vara så farligt.

Men icke! Fadern, straxt utanför Uppsala, tyckte att det skulle bli alldeles för hattigt så det gick han inte med på. Skulle hon dra ner på umgänget så fick det bli varannan helg, något annat hade han dessutom inte råd med!

För att göra en redan lång historia kort så fick dottern till fadern, straxt utanför Uppsala, inte komma dit alls. För något annat hade han som sagt var inte råd med.

Så nu bor dottern till fadern, straxt utanför Uppsala, hos sin moder. Dottern till fadern, straxt utanför Uppsala, vill dock vara hos honom varannan vecka och kniper det får väl modern betala för det. Det är ju trots allt så att det är billigare att betala underhåll via försäkringskassan än att ha barnen boende hos sig. Det vet ju alla! Inte alla föresten, men många!