Att känna är stort
Då har jag, åter igen, gråtit mig igenom programmet Biggest Loser. Jag vet inte riktigt vad det är som hänt med mig men jag gråter alltid till det programmet.
Föresten kan jag erkänna att jag gråter mig igenom de flesta program där det är framgång och lycka. Det är inte så att jag är avundsjuk på dem, utan mer att jag lever mig in och känner deras glädje och då kommer tårarna. Mina tårar har blivit ett vanligt inslag i det karlströmska hemmet så det är ingen som bryr sig om det längre, knappt jag själv.
Det är heller inget jag egentligen vill ändra på. Jag är glad över att jag är en känslomänniska, glad över att jag kan leva mig in i andra människors känslor och även glad över att jag kan visa mina känslor.
Något jag inte är lika glad över är mina känslor av att vara skuldbelagd. Jag säger inte att jag känner mig skyldig utan att jag är skuldbelagd och det är en väldig skillnad.
Trots att jag innerst inne vet att jag inte har skuld i allt som påstås så tar jag åt mig. Men jag kämpar stenhårt för att få bort det ur systemet. För ni vet ju hur det är, får man höra en sak tillräckligt många gånger blir det till slut en sanning.
Naturligtvis har känslan av att hela tiden vara skuldbelagd gjort att jag reagerat på många, mindre bra, sätt. Men inte heller det tänker jag känna skuld över, inte så länge jag känner att det finns en bakomliggande orsak. Dessutom tänker jag inte känns skuld över att jag inte känner skuld.. ja, ni förstår!
Men mitt rationella jag har blivit starkare dag för dag och kommer att vinna en vacker dag. Jag vet inte när men jag vet att den kommer!
Men mitt känslo-jag som vaknar till liv när jag tittar på Biggest Loser kommer jag aldrig att banka ner med mitt rationella jag, det lovar jag!
