Trist...
Då är det åter helg och jag vet inte ens om jag ser fram mot den. Jag kan lika gärna ha vardag och vara på jobbet om dagarna, då har jag åtminstone något att göra.
Det är så trist hemma nu… barnen har sitt och det är precis så det ska vara nu när de är så stora som de är. De har sina kompisar, pojk- och flickvän, aktiviteter och annat. Jag behövs inte längre på samma sätt som tidigare. Naturligtvis är jag fortfarande deras mamma men behoven ändras, även det är precis som det ska. Det är bara jag som har svårt att vänja mig!
Maken har sitt och sitter mest gömd bakom datorskärmen. Svarar på tilltal ibland men inte alltid utan är djupt försjunken i sitt.
Då är det bara jag kvar, tack och lov är jag både vuxen och självgående så jag hittar nog på något att göra. Men trist är det, det kan jag inte komma ifrån…
