Mie, det lilla livet!

Oj, så trött jag blev igår efter min urladdning. För urladdning var precis vad det var och jag var både bedövad och trött efteråt men jag behövde urladdningen mer än något annat.
Men först, tack alla ni på FB för era fina, kärleksfulla, kloka och rara kommentarer. Det värmer mer än ni kan ana och även fast jag grät för varje nytt inlägg så gjorde det gott.
Idag känner jag mig rätt ledbruten på något sätt, ledbruten men rätt lättad över att jag vågat visa er vem jag är och hur jag mår just nu.
Det kändes också lite nervöst att gå till jobbet idag eftersom det är nu fler kollegor som läst mitt inlägg men jag behövde inte vara orolig. Det första jag fick göra var att krypa in i en stor och varm famn och bli omkramad. Det kändes skönt.
Idag har jag bestämt mig för att ringa en kurator. Det är inget jag ser fram mot och skulle helst av allt vilja slippa men jag SKA ringa, jag behöver det.

Tack igen alla, ni värmer mig!

Jag säger det rätt ut och för första gången i mitt vuxna liv erkänner jag det för mig och för andra, jag mår inte bra!
Det är något som jag, som sagt, inte erkänt tidigare utan jag har varit expert på att bita ihop, le och hålla allt inom mig. Men nu är det slut på det, jag känner hur det pyser ut överallt och känslorna vill inte vara kvar i mig.
Jag har, otroligt nog, berättat om det för mina närmaste kollegor. Det kändes bra att börja där och jag tackar er för att ni har orkat. Jag har inte sagt något till min familj alls men nog har de fått sin beskärda del av mitt mående utan att förstå varför jag har varit som jag varit. Det kan tyckas dumt men jag har helt enkelt inte velat släppa in dem i mitt förvirrade mående dels av hänsyn till dem, de har nog ändå och dels för att jag själv inte har förstått hur jag egentligen mår.

Jag har kanske alltid varit en ”ensamvarg” när det kommer till mig själv. Visst har jag släppt in människor i mitt liv men aldrig på djupet, inte på riktigt. Jag har väl helt enkelt inte kunnat det eftersom jag inte ens har släppt in mig själv. Nu är det slut på det, jag orkar inte hålla emot längre. Tro nu inte att ni kommer att få se en Mie som går omkring och gråter och är öppen mot allt och alla. Det är inte så jag menar men ni kommer kanske att få se en Mie som inte alltid är lika glad jämt, inte alltid fixar och trixar för andra utan mer för mig själv, till mig själv.
Nu har jag, som sagt, släppt taget en smula och det känns både stort och skrämmande men jag låter mig inte skrämmas utan släpper taget och ger mig av.

Efter som jag är som jag är har jag letat orsaker till mitt mående. Jag vet inte om det är viktigt att göra det men det är just det jag har gjort.
Till att börja med har jag sen några år tillbaka en underfunktion av sköldkörtelhormon. Det upptäcktes av en slump när jag var hos doktorn av helt andra orsaker. Hur som helst är det en sjukdom som inte är lätt att upptäcka utan att ta blodprov och jag misstänker att jag både haft den en längre tid och att det har blivit värre nu. Symptomen på underproduktion kunde vara direkt skrivna av mig, de är bl.a. trötthet, humörsvängningar, sömnsvårigheter, problem med vikten, mensrubbningar, krånglande mage och depression.
Jag kan säga att jag har haft problem med allt detta och fått olika diagnoser tills jag tog prover och fick medicin. Ja, jag är trött, har ett jäkla humör, sover dåligt och har stora problem att gå ner i vikt som jag borde med tanke på hur jag äter och rör mig. Dessutom har jag haft jätteproblem med magen och mensen har verkligen strulat. Men depression då, ja det är kanske just det jag är inne i nu, vad vet jag.
Som om inte det vore nog så kraschade en viktig person i mitt liv för ett par år sedan. Kraschade rejält och jag fick mig nog en törn jag också. Då när jag befann mig mitt uppe i allt detta sa man åt mig att jag skulle träffa en kurator för att inte glömma mig själv, få svar på mina frågor och säkra mitt mående.
Men träffade jag någon? Naturligtvis inte, det var ju inte jag som hade kraschat, det var ju inte jag som behövde hjälp utan skulle vara den som hjälpte i stället.
Nu ångrar jag verkligen att jag inte skaffade mig den hjälpen. Dels hade jag behövt den hjälpen och det stödet och dels hade jag behövt få ur mig en massa redan då. Nu känner jag att jag, i stället har fastnat i det som hände för ett par år sedan i stället för att gå vidare. Den som kraschade har gjort så, gått vidare, men inte jag. Jag står och stampar och är naturligtvis inte till den minsta hjälp och stöd just nu. Det gör ont att tänka så och jag säger inte att det är sanningen, det är vad jag tror.
Något jag också tror är att det aldrig är för sent. Jag må ha stått stilla en längre tid men jag kommer att ta några steg framåt. När det är dags för målgång hoppas jag att jag kommit ifatt så att vi kan gå i mål tillsammans. Mitt första steg på vägen är att ta de kontakterna jag borde ha tagit för länge sedan. Jag gjorde inte det då men nu, nu gör jag det och jag är på gång!

Något jag också tror har präglat mig och gjort så att jag inte velat säga så mycket om mitt mående är rädslan över att åter bli lämnad.
Det har alltid gått bra att vara med mig så länge det har känts nytt, spännande, roligt och rosenrött. Men när vardagen visar sig på olika sätt, när jag inte är så ny, spännande, rolig och rosenröd har det inte passat längre. Jag har blivit lämnad!
När jag har visat hur jag mår och kanske vem jag egentligen är har det blivit jobbigt och jag har blivit ensam igen.
När jag har behövt ljus i mitt liv som allra mest, har jag blivit lämnad… då är det väl kanske inte så konstigt att jag hållit allt inom mig. Men nu ska det ut.. vad än jag har att förlora!

Med detta skrivet begär jag inte att ni ska behandla mig med silkesvantar eller på något speciellt sätt. Jag vill bara få ur mig detta, erkänna hur jag mår för er men framför allt för mig själv. Jag är bara i början av mitt livs resa och det kommer kanske att bli den jävligaste också. Vem vet, det blir kanske också den bästa jag gjort……

Vaknade i morse till en lördag som visade sig från sin allra bästa sida. Jag kunde till och med ta min morgonkopp på altanen, härligt.
Jag hoppas innerligt att även skogens alla svampar förstår att det är en fin dag att visa sig för just mig en dag som denna.

Nu far jag iväg till skog och mark

Veckan som varit har gått fort, mycket fortare än de brukar gå i mitt virvlande liv. Men nu är den här, den där helgen då man ska kunna slappna av, göra något kul, leva ut eller bara vara.
Jag har inga större krav på helgen som kommer annat än att svamparna ska stå som spön i backen och jag ska få sova gott.

Tänk så många olika ljud det finns i mitt hus om natten.

ligger vaken och hör grannarna älska, trevligt. Jag hör också någon gå på toa och göra sitt, mindre trevligt.

Det knäpper i själva huskroppen, en hund skäller utanför och en insekt försöker ta sig in till mig genom att flyga på fönstret, igen och ingen. Men nej, den blir inte insläppt.

En stol skrapar på golvet ovanför, en till som inte kan sova antar jag. Hissen knarrar och någon öppnar och stänger sin dörr, tyst och försiktigt.

Det är många olika ljud i ett hus om natten. Men hos mig är det bara ensamt, tomt och tyst.

I kväll blir det livat i det Karlströmska hemmet. Barnen är hos den andre vårdnadshavaren och själv får jag besök. En kompis från högstadiet som jag för övrigt inte har sett på åtta år kommer och äter lite middag och dricker lite gott. När vi grundat ordentligt far vi vidare ner på stadens alla gator och torg, eller åtminstone till Katalin.

Det känns som om det var evigheter sen jag var ut och det är det förmodligen också. Jag törs inte räkna efter hur länge sen det var! Men som sagt, nu är det dags och jag ser fram mot en helkväll tillsammans med goda vänner!

Dagen idag började inget bra alls i det Karlströmska hemmet. Visst, jag ska vara glad över att jag vaknade i tid, att jag var pigg och att kaffet smakade gott.

Men att få hallon och yoghurt utkletat över hela köksgolvet är ingen bra start alls.

Jag skulle ta skålen från bänken till bordet och vips låg hela skiten på golvet och naturligtvis höll inte skålen!

Nåja, jag kan vara glad över att det fanns mer av både yoghurt och färska hallon, jag kan vara glad över att ha ett nyskurat köksgolv när jag kommer hem och jag kan vara glad över att jag klarade av att cykla till jobbet utan missöden. För har det börjat jävlas så ska det gärna fortsätta hela dagen, eller hur!?

I morse tog jag bussen eftersom min cykel står kvar på jobbet på grund av gårdagen skyfall. Det visade sig bli en mycket trevlig resa.

Efter några hållplatser stiger det på en kvinna som jag lärt känna genom mitt förra arbete, en kvinna som inte haft det lätt i livet.

Vi småpratar om väder, jobb, familj och sådant man pratar om på bussar halv åtta på morgonen.

Väl framme stiger vi båda av på samma hållplats och går åt ett varsitt håll. Efter några meter hör jag hur hon ropar mig tillbaka. Jag går dit och möts av en varm och öppen famn. Jag får en bamsekram och hon tackar för en härlig busstur och säger att "Du har gjort hela min dag nu bara genom att vara den du är. Jag blir alltid så glad när vi pratar och du är lätt att prata med. Det har jag tyckt från allra första början"

Sådant gör mig både glad och varm i hjärtat och jag önskar att vi vore lite snällare mot varandra, även om vi bara är bekanta.

Hörde på radion i morse att vi svenskar är dåliga på att äta frukt och grönt. Ser jag mig omkring så är det rätt uppenbart.

Enbart tio procent av svenskarna äter den av Livsmedelsverkets rekommenderade dos av just frukt och grönt samtidigt som vi svenskar blir allt fetare och fetare.

Genast tänker jag att argumentet som de rabiata anti-kolhydratanhängarna har, att just Livsmedelsverkets kostråd har gjort svenskarna feta, faller direkt! Jag, och många med mig, har alltid hävdat att det som gör oss feta är att vi INTE följer deras råd.

Jag begär inte det omöjliga, inte ens mycket. Men tänk på vad ni äter och hur ni rör er, i synnerhet ni som har barn. Ge dem en bra förutsättning till ett gott och sunt liv, starta en trend, ät mer frukt, bär och grönsaker.

Så därför, frossa i frukt, bär och grönt i synnerhet nu när det bara är att gå ut och ägna sig åt självplock.

Så, då är den snart över. Det är bara några timmar kvar på min semester och jag räknar ner. Det känns lite vemodigt må jag säga. Det är inte det att jag inte trivs på jobbet för det gör jag, mycket. Men jag trivs ju hemma också, trivs med mitt eget sällskap, trivs med att vara mamma, husmor och hemmakvinna.

Dagen idag, den sista semesterdagen, är jag dock nöjd med. Jag har hunnit med att fixa hemmet så jag slipper det efter jobbet. Jag har handlat hem för veckan, jag har gjort matlådor och även fixat middagen i morgon.

Den senare är jag mycket nöjd med. Kantarellasagne serveras till middag i morgon. Jag tänkte som så att lasagne är gott, kantareller är också gott och därför borde det bli svingott att förena de tu. Eller hur?

Borta bra men hemma bäst, så är det.
Vi har haft det underbart på vår lilla minisemester i Rättvik och det är enbart Daniels förtjänst. Han hade bestämt att vi skulle få det bra och det fick vi.
Jag har inte gjort mycket mer än det man ska göra under en semester, solat, badat, slappat och druckit rosé. Barnen har gjort ungefär detsamma fast där har det blivit mer cola än rosé.
Nu ska jag fortsätta njuta av min semester ett tag till och inget eller ingen ska få förstöra den njutningen, det har JAG bestämt!

En eftermiddag blev det lite molnigt, det var skönt för då kunde jag sitta på altanen och sippa rosé.

Den här helgen har bara rusat förbi och det känns inte som om jag har gjort något annat än lagat mat, diskat och tvättat. Men det är ett kärt besvär när man har hela huset med ungar. Barnens kusiner har varit här och det har varit hoppsan värre.
Nu är det lugnt hemma igen och nu packar vi inför vår minisemester som börjar i morgon. Vi har ordnat stuga i Dalarna och ska bara slappa, bada och må bra tillsammans jag och barnen.
Det enda som fattas mig är maken men han fattas mycket! Men nu är det som det är och vi får väl ta igen det när han snart är hemma igen.
Nu ska jag, åter igen, se om jag har fått med mig allt!