Mie, det lilla livet!

Jag upphör aldrig att förvånas av vad som händer runt omkring mig. Den här gången är det dock något positivt som hänt och i stället för att vänta på att allt blir som vanligt igen ska jag bara njuta... oj, vad jag ska njuta!

Gårdagen blev precis så som första advent skall vara. Nja, nästan precis make och snö fattades!

Jag var hem till modern min och drack glögg och åt pepparkakor innan vi begav oss ner till stadens alla gator och torg. En shoppingtur hann vi också med men naturligtvis handlade jag inte åt mig själv utan till sonen. Han behövde nya serveringskläder för man måste ju vara snygg och proper när man serverar.
Senare så såg vi på fyrverkerierna tillsammans med bror med familj, föräldrar och egna barn, och tyvärr var väl vädret inte det bästa men det urtjusigt i alla fall.
Jag är barnsligt förtjust i fyrverkerier och njöt lika mycket i år som de andra åren jag varit och tittat.
Kvällen avslutades på restaurang där vi fick lite grekiskt i oss och det var inte helt fel!

När första ljuset brinner
står julens dörr på glänt.
Och alla barnen glädjas
att fira få advent

Den versen läste alltid min lågstadielärare, Ingrid Eriksson, för oss i klassen när vi firade första advent. Sedan dess gör jag det också, alltid!

Idag blev det dock lite annorlunda då jag är ensam hemma men tro inte att familjen kom undan för det! Nej, i morse fick de versen serverad via SMS i stället. För utan vers, ingen advent. Så det så!

Nu mina damer och herrar råder det adventsfrid i det Karlströmska hemmet. Det blänker, strålar och doftar gott här hemma och jag är mycket nöjd och mysnödig.
Listan är avprickad och det enda som nu återstår är att göra adventskakan men den gör jag i morgon, precis som planerat.
Så nu ska jag lägga mig i ett härligt doftande bubbelbad och bara njuta en stund. Sen bär det av till affären för att inhandla lite kvällsgott till filmen i kväll. Jag lär väl bli tvungen att handla näsdukar också för det är Eragon jag ska se. När jag och dottern var och tittade på den så bölades det friskt och jag har inte blivit bättre på den punkten, inte alls.
Men nu, dags att bada.

Ja, jag erkänner, jag har en adventsdiagnos på ett par eller fler bokstäver.
Jag är galen i allt pysslande, bakande, städande och mysande inför advent, lucia och jul. Så är det och så kommer det förmodligen alltid att vara.
Det är inget jag slarvar med utan jag går in för uppgiften på största allvar. Tack och lov låter familjen mig hållas. Ja, de som inte lider av samma störning det vill säga. De är med och donar och njuter.
Som sagt, det här är allvarliga saker och för att jag inte ska missa något så har jag gjort en lista. Ja, ni såg rätt, jag har gjort en L I S T A!
Jag har redan hunnit bädda rent, tvättmaskinen går och det är nu dags att ta tag i fönstertvätten.

Idag har jag blivit stucken ett par gånger redan på morgonkvisten.
Först begav jag mig till husläkarlabbet och lämnade ett blodprov inför nästa veckas läkarbesök. Det är det gamla vanliga, sköldkörteln som ska kollas nu när jag höjt dosen på Levaxin.
Sen gick jag direkt därifrån och fick mitt grisvaccin. Skönt att få det gjort utan att först stå i kö i flera timmar!

Nu håller jag tummarna för att jag inte ska bli sjuk av den. För i helgen ska jag ju göra adventsfint och har därför inte tid att vara krasslig.
Det är mycket som ska hinnas med om man som jag, är tokig i allt vad advent och jul heter.

Det började med att de ringde från fotoaffären där jag lämnat in dotterns kamera och de meddelande att felet inte gick på garantin. Att laga den utan garanti skulle gå på lika mycket som kamerans värde.
Senare fick jag höra av maken att han inte kommer hem på lördag som planerat utan måste förlänga sitt pluggande med ett par veckor. Det kändes inte bra, inte bra alls, men det är som det är. Och delad sorg är kanske inte dubbel utan hälften så jobbigt!

Dagens tre bra blir
Nu är hela familjen frisk
Det är onsdag
Jag är på G och har tappat ett par kilo och har en storlek mindre i byxor!

Miss U baby

Idag är det alltså tisdag, den absolut minst användbara dagen av alla. Den är helt onödig, det har jag alltid tyckt.
Nu när till och med den västa motståndaren till mitt uttalande om tisdagen har givit med sig och erkänt att hon förstår precis vad jag menar måste jag dock njuta denna tisdag.

Så därför sitter jag bara och njuter tisdag idag. Dotter med kamrat lagar pannkakor, sonen ligger och är lite krasslig men jag, jag bara njuter!

Tack Sanna!!

Idag när jag kom till jobbet så hade någon lagt in min nyckel och mitt passerkort i bokhyllan. Bara lagt in det utan en enda liten lapp, utan att ge sig tillkänna på något sätt. Det är lite synd för jag hade gärna velat veta vad mina nyckar varit ute på för äventyr.
Hur som helst, de är tillbaka och jag är glad för det. Det får därför bli en av dagens tre bra!
Min nyckel och passerkort är tillbaka.
Brynäs IF fick två poäng igår.
Solen lyser på mig just nu.

Det var förmodligen någon form av kräksjuka som däckade mig i helgen. Nu ligger sonen hemma och mår precis så som jag gjorde. Dottern har klarat sig, peppar peppar!
Själv är jag på jobbet men är inte riktigt hundra kry. Men det törs jag knappt tala om eftersom bacillskräcken är hög i dessa influensatider. Förmodligen skulle de tvinga mig att duscha i handspriten vi har i varje vrå här på kontoret nu!
Men som sagt, nu ligger sonen och är liten och ynklig och jag önskar att jag kunde vara hemma hos honom i stället för att sitta här. Men det är ju så att barn anses kunna klara av sin egen sjukdom efter tolv år. Så är det bestämt och det är inte mycket att göra åt. Jag tänker dock se till att gå hem tidigare idag.

Nu är det inte många dagar kvar tills maken kommer hem. Den dagen har jag längtat efter i dryga fjorton månader. Nu är den här, tack och lov!
Ju närmare hemkomsten vi kommit desto jobbigare har det känts att han är borta. Men nu tänker jag inte gräva ner mig i det jobbiga utan se fram mot det härliga. Det är ju så jag bestämt att jag ska leva från och med nu.

Dagens tre bra; jag känner mig pigg, jag har en underbar familj och härliga vänner.

Igår kom lilla mamma hem till mig med förnödenheter eftersom jag inte kunde ta mig ut själv. Naturligtvis så stannade hon ett tag bara för att tala om för mig hur synd det var om mig som var dålig.
Sånt värmer dotterhjärtat även om dottern är egenboende och borde klara sig på egen hand.

Men se det gör inte den här dottern när hon är sjuk. Då behöver hon allt och alla.
Tyvärr kan man inte få allt och alla men tack ni som gav. Sånt värmer dotter- och kamrathjärtat!

Natten i natt var inget vidare. Jag vaknade vid tvåtiden och kände mig konstig, mycket konstig. Inte undra på, straxt efter befann jag mig i badrummet och där blev hängande över toastolen en halvtimme. Det finns inte mycket som är värre än att må illa, jag avskyr det. Jag känner mig ensam, ledsen, liten och mycket ömklig.
Värre är det naturligtvis när jag verkligen ÄR ensam. Det fanns ingen som kom och frågade hur jag mådde, ingen som tog hand om mig efteråt. Ingen som brydde sig över huvud taget.
Än värre är det trots allt att jag fortfarande är lika ensam och o-brydd!

Idag när jag kom till jobbet gjorde jag precis som vanligt. Jag tog mig in med passerkortet, låste upp dörren till mitt rum och hängde av mig ytterkläderna. Därefter tog jag min kaffekopp, pudrade näsan och gick och hämtade kaffe. Drack mitt kaffe och var åter på rummet efter cirka tjugo minuter.
Som sagt, en alldeles vanlig vardagsmorgon på kontoret. Det som INTE är helt vanligt är att under dessa ynka tjugo minuter försvinner passerkort och nyckel!!

Nu har jag letat i mitt rum fyra gånger, bakom element, på bord, under bord, i blomkrukan, mellan pärmar, i papperskorgarna och i stoldynorna.  Jag har vänt ut och in på min jacka två gånger och hällt ut allt ur väskan tre gånger.
Jag har letat på toaletterna, i fikarummet, vid kaffemaskinerna och tjatat på receptionspersonalen. Men ingen har sett dem, allra minst jag!

Som sagt, är jag inte redan tokig så blir jag det snart!

Jag som har bestämt att inte låta mig nedslås känner mig rätt nedslagen i alla fall! Ironiskt va?

Middagen igår var hur trevlig som helst och vi åt och drack gott. Så långt var allt bra. Jag kom hem i god ordning och så långt var också allt bra.
Vakade vid fyratiden av att regnet slog mot fönstret och sedan dess har jag inte kunnat sova gott. Jag har drömt en massa tok, vaknat stup i kvarten och varit allmänt trött. For till jobbet i regn så inte blev jag piggare eller på bättre humör av det! Nä, det blir till att kämpa hårt idag för att inte låta mig nedslås!

Dagens tre bästa; Jag är frisk, jag ska på infoträff på Womens Wellness och det är fredag!

Idag fick vi äntligen till en sushilunch jag och Anette.
Tack för en härlig stund, det gör vi om snart igen!

Oj vad jag saknar solen, det känns i hela kroppen.
Igår var vi tvungna att ha lampor tända hela långa dagen för att kunna se något över huvud taget. Kvart över sju tyckte jag att det var lagom att gå och lägga sig för så kändes det. Jag blev dock lite piggare när jag såg att klockan inte var läggdags än.
Jag saknar inte bara solen, jag saknar den vackra hösten också. Jag tycker mycket om hösten när den visar sig från sin allra vackraste sida. När luften är frisk och klar, när det är lite småkyligt ute, när solen gör att hela naturen glimrar. DÅ är hösten som allra bäst.
Just nu är det mest gått och är det inte grått så är det svart!

Nä, kom nu kyla och sol, kom och gör lite nytta!

Bröd är gott, åtminstone när det är hembakat bröd.....

Idag läste jag i UNT att alla läkare och sjuksköterskor på Ackis ska fråga sina kvinnliga patienter om de blir slagna i hemmet. Så har det varit bestämt i flera år men ingen har känt till det. Det är föresten inte bara patienterna, de kvinnliga, som ska få frågan utan alla anställda också och det är chefen som ska fråga.
Som sagt, syftet är kanske bra men det kommer inte att fungera. Hur tänkte de egentligen?

 ………

-Hej doktorn, jag behöver ett nytt recept på min astamedicin.

-Ja visst ska du få det, men först måste jag fråga om din man slår dig?

-Nä, det gör han inte.

-Men då så, va bra. Då kan du få din medicin utskriven!

 ………

 Eller så frågar doktorn och får till svar att

-Han slår mig inte men han misshandlar mig psykiskt!!

-Oj då, då blev det svårare för det har vi inte lärt oss att fråga om!

 ………

 Eller;

-Hjälp mig goa doktorn. Min fru slår mig!!

-Jag är ledsen, men ni är inte en prioriterad grupp. Det är kvinnorna vi ska fråga, inte männen!

Igår var det fredagen den 13:e men inte hände det något för det!
Jag hade nästan sett fram mot att få lite spänning i tillvaron men ack nej, gårdagen var precis som vanligt.
Idag hade jag tänkt jobba några timmar idag men så blir det nog inte. Det är regn ute och jag har tappat lusten någon stans. Så därför blir jag nog hemma och gör nytta i stället. Men innan jag gör det ska jag ut på en motionssväng. DET kan inte regnet hindra mig ifrån…så det så!

Nog är hösten härlig trots allt. Det är helt OK att sitta inne och kura utan att man känner ”tvånget” att vara ute jämt och ständigt.
Det är skönt att vara ute och motionera när det är lite svalare ute och med en bra bok eller musik i öronen behöver jag inte känna mig ensam i mörkret.

Det är också under hösten som skaparglädjen sätter fart på riktigt. Just nu har jag ett par stickningar på gång samtidigt, jag skriver på min bok och är på väg att börja måla också. Som om inte det vore nog letar jag efter ett snyggt tyg så jag kan göra köksstolarna lite finare.

Dessutom slutar maken skolan den här hösten och kommer hem igen, hem på riktigt.

Ja, jag gillar hösten!

Nu var det ett tag sen jag hördes av här i bloggen men så blir det ibland.

Jag har inte varit riktigt kry sen i onsdags och är väl egentligen inte det än idag. Jag har inte drabbats av något mer allvarligt än en förkylning men det har varit en sådan där envis förkylning som inte kan bestämma sig för att bryta ut eller inte.

Men som sagt, nu är jag åtminstone bättre.

I helgen var maken hemma igen och den här gången var det faktiskt sista gången han var hemma och ”hälsade på”. Eftersom han inte heller var riktigt kry har vi tagit det lugnt i helgen, mycket lugnt. Det vildaste vi gjorde var att ta med föräldrarna ut på buffé för att fira de båda papporna lite.

Men nu blir det lugnt ett tag innan det är dags att fira igen. Rättare sagt, om arton dagar är det dags att fira för då kommer maken hem, hem på riktigt!

Det är många som presenterar dagens outfit, inte jag! Jag tycker det är så trist att se vad folk (fjortisarna) har på sig om dagarna.
Nä, jag kör hellre med dagens kost. Dels tycker jag om att prata svenska, svensk som jag är och dels måste kosten vara bra för att resten av dig ska vara bra. Äter du inte en bra kost kan du heller inte komma i vilken outfit du vill! ☺

Så, dagens kost så här mitt på dagen bestod i en sallad, en matig sallad gjord på: Matvete, bönor (jag hade cannellinibönor), sallad, tomat, gurka, räkor och lite feta. Allt som allt landade det på 390 kcal. Mycket mat som ”kostar” lite, kan det bli bättre?

En moder, i min egen ålder för övrigt, klev på bussen med sina två små barn. Bussen var fylld av folk och lediga platser var det inte gott om. Dock fanns en ledig plats bredvid mig.
När de närmar sig platsen där jag sitter hör jag mamman säga till sin son att ”där kan du sitta, där bredvid tanten”. Samtidigt som hon säger det så pekar hon på den lediga platsen bredvid mig!
Jag trodde inte det var sant. Jag, tant!!
Jo, det var som sagt mig hon menade och efter en stund säger hon till sonen att ”visa tanten vad du gjort i slöjden i dag”. Det lilla vettskrämda barnet visade upp en katt, eller om det var en mus, han gjort av en träbit.
Rent spontant hade jag lust att ta den där träbiten från ungen och trycka ner den i hans mammas hals men så gör man ju inte. Så jag log lite ansträngt och sa till sonen att det var ett jättefint djur han hade gjort.
Inte nog med det. När den lilla familjen hade stigit av bussen kommenderade mamman sina barn att ”vinka till tanten nu”. Naturligtvis så vinkade barnen snällt, precis så som mamman sagt åt dem.
Tanten vinkade för övrigt tillbaka, lika snällt.