Mie, det lilla livet!

Och det här är bara början..

Idag har jag bestämt mig för att slänga ut det gamla och få in lite nytt och fräscht. Något nytt som jag vill ha, jag tycker om och som jag är värd!
Därför börjar jag dagen idag på IKEA för att köpa lite nytt och snyggt till köket. Jag har några idéer men har inte bestämt mig än, det gör jag på plats.
När jag är färdigshoppad på IKEA blir det säkert en och annan affär till.

Nu kör jag så det ryker. Bara för att jag tycker om det, bara för att jag vill och bara för att jag är värd det. Jag är värd det bästa och vem, mer än jag, kan ge mig det?
Nu väntar stora och underbara händelser i mitt liv och jag gillar det!

Det är inte lite vi har ätit och druckit här i det karlströmska hemmet utan rätt mycket har det blivit.
Idag ska vi ge oss på den äldre generationens Karlström mat och som traditionen bjuder blir det revbensspjäll idag.
Visserligen brukar vi äta det på juldagen men eftersom lillebror kommer hem från Thailand idag så får det bli idag i stället. Han var rätt trött på kyckling, berättade han, och såg fram mot att få sätta tänderna i en skinkmacka!

Välkommen hem älskade lillebror, du har fattas oss den här julen!

Halva grisarslet är i ugnen och granen är naken. Hur ska det här sluta?

Nu har jag slitit, oj vad jag har slitit. Men det var värt alla möda och besvär, tro mig.
Nu kan jag komma in i förrådet igen utan att snubbla på allt möjligt bråte och det känns finfint.
Därför lägger jag ut en bild på mitt fina och städade förråd nu.

Dessutom får jag bevisa att jag inte kastat sådant som inte är mitt. Nej, det ligger packat och väntar, precis så som jag har sagt och skrivit hela tiden.
Förstås det inte nu finns det inget som kan ändra på det, ingen och inget!

Traditioner är till för att hållas. Gör man inte det, är det ju heller inga traditioner!

När fjärde ljuset brinner,
   vi hämtar julegran
och alla barnen räknar
dan före dan före dopparedan

Idag är det otroligt vackert ute. Runt tio grader kallt, stilla och alldeles vitt och frostigt. Det är som ett vykort och jag skulle kunna stå och titta på allt det vackra mest hela dagen.
Men i stället för att bara njuta ska jag ge mig ut på stan, shoppa julklappar och ta en lunch på något fint ställe bara för att jag kan det.
Sen tycker jag att det är dags att baka och göra godis. I år blir det dock inga bondkakor för de smakar mest unket numera.

Idag är det dagen före sista arbetsdagen för i år och det känns bra.
Jag kommer att vara ledig ett bra tag och jag ska bara njuta. Jag kommer att fixa hemma, shoppa nytt och åka iväg en sväng. I stället för att fira en examen utomlands kan jag ju fira mig själv på samma ställe. Fira att jag är jag och att jag är jävligt bra!

Igår var jag som sagt på Hotel Hörnan och njöt både mat, dryck och trevligt sällskap. Sviterna sen gårdagen är borta nu men nog var jag lite trött under förmiddagen.


Dagens tre bra
Vintern har kommit
Jag och familjen mår bra
Jag unnar mig bara för att jag kan och jag mår bra av det

I-landsproblem 1
Det är inte lätt att jobba på att bli fit i allmänhet och i synnerhet inte när man som jag springer på restauranger var och varannan dag.
I måndags var jag på Peppar peppar och åt en god trerätters. Nej, den var INTE anpassad till MiesToppform2009. Men jag lovar, gott var det.
Idag är det dags igen. Idag blir det middag på Hotell Hörnan och jag har inte en aning om vad som kommer att bjudas. Jag kan dock anta att det inte heller är något som är anpassat till MiesToppform2009.

I-landsproblem 2
Igår shoppade jag ett par snygga stövlar och idag har jag dem på mig. Men det är ju ingen som ser dem, ingen som kan beundra dem eftersom jag har långbyxor på mig.

Fjuttiga problem för dig kanske, men ack så stora för mig! ☺

Så kom då snön till slut.
Det är vitt och vackert ute och äntligen kan jag känna att julen är på väg till oss.
Människor jag möter ler och ser ut att ha det lättare i livet än tidigare. Barn skrattar och leker på väg till skolan.
Tänk så lite snö kan göra för själ och hjärta!

Jag vet inte vad som smäller högst och vad som gör mig mest glad. Vinsten i helgen eller siffrorna på vågen i morse.
För tredje veckan i rad ramlar jag ner i vikt och det är jag som tuggat och rört mig till den nedgången. Fasen vad jag är bra!
Nu är det inte långt kvar till min lägstanotering jag hade för några år sedan. Då blev det ett härligt ståhej. Netdoktor.se gick ut med ett pressmeddelande och gjorde stor affär av min nedgång på sin hemsida. Metro hörde av sig och ville intervjua mig. Men när de väl var dags och jag var på väg till Stockholm för själva intervjun så ringde de och meddelade att intervjun var framskjuten. Det skulle ha Runar Sögaard där i stället!! Fast hur många har blivit dissade på grund av Runar?

Ett par dagar senare ringer Amelia Adamo till mig och vill att jag skriver i hennes tidning M-magasin - tidningen för mappies. Det blev åtminstone av kan jag berätta.

Så ni förstår att jag undrar vad som ska hända nu när jag snart är där igen.

Tänk att det blev både stjärngosse och stjärna för mig till slut! For iväg till bygdegården och tittade på barnens kusiner som gick Luciatåg. Det var så fint och inte ett öga var torrt!
Men innan jag fick se detta vackra fick jag främmande och med främmandet kom en vacker stjärna!
Det blev en fin och en o-ensam Lucia till slut i alla fall.

Trots att allt är lite annorlunda fortsätter vi med traditionerna. Dels är det just traditioner och så är det något "normalt" att hålla fast vid. Det känns bra, mycket bra.

När tredje ljuset brinner,
vi juleklappar syr
och mamma bakar kakor
och har ett fasligt styr.

Jag vet att jag är en riktig skönhet eller så
Om du lämnar mig kan jag det inte förstå
För jag har allt att ge dig som ingen annan har
Jag är jätte särskild men's du var ett tag rar

Aldrig ska jag sluta älska mig
Jag är allt jag har och allt jag ber om
Hoppas tror och vill att jag ska hålla fast vid mig
Att jag är där för mig som jag är där för mig
Jag ger inte upp

Livet är en gåta
Jag är gåtans svar
Allt annat må försvinna om jag blott stannar kvar
För också när jag tvivlar det känns som allt är slut
Jag sjunker inte ner i hjälplöshet för jag kan hitta ut

Aldrig ska jag sluta älska mig
Jag är allt jag har och allt jag ber om
Hoppas tror och vill att jag ska hålla fast vid mig
Att jag är där för mig som jag är där för mig
Jag ger inte upp

När jag klantar mig
När jag sviker mig
När jag sabbar och förstör
Finns jag kvar ändå
och jag tror för två
För jag vet vad jag gör
Ja, vad jag än gör

Aldrig ska jag sluta älska mig
Jag är allt jag har och allt jag ber om
Hoppas tror och vill att jag ska hålla fast vid mig
Att jag är där för mig som jag är där för mig
Jag ger inte upp

Igår var det premiär och mingel på den lokala puben.
Naturligtvis gick vi dit, glada i hågen och fredagshungriga. Väl framme började det kurra ordentligt i magen och förväntansfulla öppnade vi dörren och klev in!

Vi möttes av ett kaos. Det var osigt i hela lokalen, brandlarmen tjöt men folk skrattade, oj vad de skrattade.
Vi satte oss ner ett tag men inget annat hände än att brandlarmen tjöt och oset lade sig än värre i lokalen.
Till slut gick vi och tog lite buffé i stället för att vänta på menyn. Vi pratade, skrattade och hade det ganska gott trots allt. Gott men kallt!
Vid det här laget var det så osligt att de hade ställt upp ett par dörrar för att få korsdrag. Korsdrag betyder iskallt i december. Så det blev jacka på och så var det problemet löst.
Värre var det med fläkten i köket som inte fungerade. Oset sved en aning i ögonen men än ville vi inte ge upp!
Till slut gick det inte att hålla öppet. De meddelade att de hade haft problem med elen som kom och gick, av det hade fläkten lagt av så det gick inte att laga mat längre. Men vi var välkomna igen!

Det blev som sagt en tokig utekväll för oss men vi hade kul. Middagen fick bestå av fredagsmyset i stället och vad gör det, det gick ju ner det också!
Så idag gör vi ett nytt försök, för än har vi inte givit upp!

Idag är det fredagsmys på lokal!
Ikväll är det nämligen stor öppning av en restaurang precis i mitt område. Vi i området har väntat i femton år på att få en liten kiosk åtminstone. Nu har vi både kiosk med lite livsmedel i och en restaurang med rättigheter.
Ikväll slår de upp portarna och bjuder på öppningsbuffé. Naturligtvis ska jag och barnen dit och fredagsmysa.
Så vill ni mig något så hittar ni mig på Eksätra Kök och Bar i kväll!

Tack alla, tack mina älskade vänner, kollegor och bekanta för all kärlek, glädje och peppning ni gett mig det senaste dygnet.
Jag har fått höra och läsa så mycket vackert och jag har sugit in allt för jag vet att det ni säger är sant. Jag har blivit rörd och jag har blivit generad. Jag har skrattat och gråtit men framför allt så har jag mått riktigt, riktigt bra.

Med sådana underbara vänner, kollegor och bekanta kan jag verkligen säga att jag har allt jag behöver i livet. Allt!

Nu är det slut, över, finito. Jag är bortvald, slängd åt sidan och ickebehövd. Framför allt är jag kränkt!

Nu när vårt gemensamma liv kunde börja och vi kunde glädjas åt allt det vi gjort under de jobbiga åren lämnar han mig.
Jag fick veta genom telefon och via SMS att det är kört, han orkar inte längre och känner inget. Jag är inte ens värd att komma till utan allt fixas med hundra mil mellan oss. Han bestämde sig där uppe i Lapphelvetet och jag hade inget att säga till om, inte en riktig chans fick jag.

Men jag klarar mig, det vet jag. Jag har två underbara barn, ett fantastiskt jobb, många fina vänner och bekanta som bryr sig om mig och barnen. Som sagt, jag klarar mig.
Men att bli så här kränkt, krossad och förödmjukad trodde jag aldrig att jag skulle kunna bli. Men jag klarar det också eftersom jag ändå har så mycket fint i mitt liv.

Inatt hade jag en konstig dröm. Jag drömde att jag var på bröllopsfest eftersom min kollega gift sig. (Jag kan berätta att så långt är det sant, hon gifte sig i somras och jag var med.)
På festen fanns en massa olika människor bl.a. en gammal kärlek till mig, G.B. Rätt snart var vi på G, som jag har lärt av barnen att man säger.
Vi var på G och det var så spännande och pirrigt. Efter en stunds festande skjutsade bröllopsparet hem dottern min som hade missat bussen.
Utan bröllopspar och dotter gick det bättre för mig och G.B. att försöka närma oss varandra.
Helt plötsligt hör jag hur en armé stampar fram i huset och brudens syster tar tag i mig och kastar in mig i ett sovrum och vrålar åt mig att gömma mig. Innan sovrumsdörren stängs hinner jag se en hel armé av de där vita gubbarna från Star Wars! Jag var livrädd men brudens syster berättade för mig att de gjorde ingenting så länge man visade stor respekt genom att gömma sig. Försökte man däremot ge sig på dem var man död på fläcken. Jag blev inte lugnad av hennes ord utan var fortfarande livrädd och mest rädd var över att det skulle hända G.B något!
Till slut drog de förbi sovrummet och systern slängde upp dörren och jag såg, till min lättnad, att G.B hade klarat sig bra.
Sen stod han och vrålade att vi borde skaffa oss ett större hus han och jag eftersom han ville ha barn med mig. Jag minns att jag svarade att vi var för gamla för barn men han vrålade glatt vidare att han minsann visste hur man gjorde!

Sen vaknade jag…. Oj, vad jag skrattade åt min dröm.

Brudparet känner inte G.B över huvud taget och själv har jag inte sett honom på runt åtta, tio år. Vart Star Wars gubbarna kom ifrån har jag inte en aning om. Men läskiga var de!

Så finns det någon där ute som vill tyda min dröm, var så god! Jag ser med spänning fram mot att höra vad ni tror.

När dottern försökte prata med läkaren på akuten pratade hon med en vägg. Det tycktes så i alla fall och mina ansträngningar hjälpte inte de heller.
Läkaren pladdrade på om hur dotterns medicin fungerade och hur man kan reglera den när man är förkyld.
Flera gånger försökte vi säga att hon inte är förkyld, att hon har hostat i fjorton dagar och att det inte har något med astman att göra. Dessutom vet vi precis hur medicinen fungerar och hur vi ska bete oss när förkylningen är här. Men som sagt, vi pratade båda för döva öron.

Därför var det skönt att hon hade tid hos sin läkare idag. En timme senare och två försök med medicinering med luftrörsvidgande förstod han vad det var.
Dottern har fått lunginflammation som är utlöst av mycoplasma bakterier. Som sagt, inte något astmatiskt där inte.

Jag blir så förbannad på läkare som inte kan lyssna på vad folk säger åt dem. Det är ju inte så att vi försökte ta över hennes tjänst på något sätt utan bara berätta hur dottern mår. Till slut gav vi upp och gick hem eftersom dottern ändå skulle till sin läkare idag.

Nu har hon fått medicin och inom några dagar hoppas jag på att få en frisk och pigg unge igen.

Förutom dotterns ambulansfärd har helgen varit härlig. Det har varit mycket mys, skratt och härligheter i det karlströmska hemmet. Därför bar det emot en smula att återgå till jobb och vardagsliv igen. Men för att råda bot på vardagstristessen har vi bestämt att fortsätta myset och härligheten redan i kväll.

Men jag ska erkänna att veckan börjar lite lugnt. Jag kommer att gå tidigare från jobbet eftersom det är dags för ett läkarbesök. Efter det är det dottern som ska till tandläkaren.

Ja, mamma följer med för hon har haft oturen att träffa tandläkare som struntat i hennes protester när det gjort ont, blivit nekad bedövning och helt överkörd. Jag skulle inte tro att de gör på samma sätt om dottern har en förälder med sig. Om inte annat kan de ju bara försöka köra över henne när jag är närvarande!

Tada!!

Nu har äldsta generationen Karlström åkt hem efter att ha bakat både pepparkakor och lussebullar. Nu är det bara resten kvar. Att SÄTTA IHOP DET DÄR J***A huset utan att det brakar ihop.
Men jag kan säga att efter att ha sett Sannas hus så behöver jag inte ha så stora krav på mig.
Återkommer med, förhoppningsvis, ett färdigbyggt hus inom kort!



                        

Tänk att det redan har blivit dags att tända andra ljuset. Tiden går så otroligt fort och jag undrar vart den tar vägen och vad jag fått gjort?
Idag ska jag i alla fall baka pepparkakor, lussebullar och ett par adventskakor. Vi blir tre generationer som gör det tillsammans. Traditioner är till för att hållas. Så därför:

När andra ljuset brinner är snart Lucia här
Hon bjuder oss på kaffe och bud om julen bär

Glad andra advent på Er alla.

Nu under eftermiddagen när jag var laddad och klar för att ta itu med avloppet i köket fick jag det där samtalet som är alla föräldrars fasa!
- Hej, det är Lasse på ambulansen, jag har din dotter här!
Oj, vad jag hann måla upp en massa olika scener i huvudet på de tre sekunder det tog för Lasse att säga att det inte var någon större fara med dottern. Men eftersom hon hade svårt att andas skulle de skjutsa in henne till barnakuten.

Hon har haft hosta i ett par veckor och nu hade hon hostat så hon kiknat ur ordentligt och som om inte det vore nog så har hon en astma i botten så det blev lite för mycket för henne.
Hon hade helt enkelt inte kunna andas, varken ut eller in.
Tack och lov hade hon sin kamrat Frida där, tack Frida för hjälpen! Frida ringde ambulans och en vuxen kvinna (av hundra förbipasserade) hjälpte dottern att lugna ner sig.

Så jag slängde iväg mig till akuten och när jag träffade dottern så såg satt hon på en brits och väntade på läkaren. Visst var hon medtagen, det lilla livet, men hon levde och hon andades!

Nu är vi hemma igen och vi ska bara ta det lugnt i kväll. Avloppet får vänta tills en annan dag, för nu har jag viktigare saker att ta hand om. Min älskade unge till exempel!

Det ska bli väldigt intressant och se hur mycket som är kvar av pepparkaksdegen i morgon när det är dags att baka. Men jag förstår barnen, det ÄR gott med pepparkaksdeg!
I morgon är det alltså bakdag i det karlströmska hemmet. Då är det pepparkakornas och lussebullarnas tur att bli till. En och annan adventskaka blir det nog också.

Gott!

I torsdags hade vi julfest på jobbet och det var precis lika roligt som det brukar vara. En sak var dock mycket bättre i år än andra år och det var MATEN!
Vi tog vår julmat från Ultunarestaurangen och oj, vilken succé det blev. Applåder och hurrarop kvällen lång.
Jag som är tokig i sillar, lax och all annan kall mat blev nästan tårögd när vi plockade fram maten. Det var rena himmelriket och än mer tårögd blev jag när jag åt…

Så vill ni äta gott, ge er iväg till Ultunarestaurangen, det råder jag er till!

Brynäs - Skellefteå 6-0!

I natt var jag med om något riktigt läskigt. Kvällens julfest var suverän på alla sätt och vis. Vi åt gott, drack gott, dansade och hade det kul. Var hemma vid tolvsnåret tror jag och lade mig rätt snart efter det och somnade som en gris.
Sen vaknade jag vi fyratiden och kände hur hela min kropp skakade och krampade på en och samma gång på något sätt. Till slut blev skakningarna och krampandet så svåra att jag inte ens kunde andas. Jäklar så rädd och liten jag kände mig.
Tack och lov gick det över men efter det kunde jag inte sova igen. Så idag är jag rätt mör och förmodligen blir det en tidig kväll.

Man måste vara stark för att orka bli kastad med.

Man måste vara stark för att bortse ifrån sina egna känslor.

Man måste vara stark för att orka gå vidare oavsett utgång.

Man måste vara stark för att vara stark och det är jag.

Tänk att man kan vara så tuff så man går och snackar skit och sprider dynga. Så tuff att man skickar anonyma mail och sprider ännu mer dynga.
Men att vara tuff och stå för vad man sagt och gjort verkar vara alltför mycket begärt. För mig visar det bara att man är ynklig, feg och en mycket usel människa.
Så du löjliga icketuffa lilla kryp, vill du mig något så tala om det face to face, ring eller maila från ett riktigt mailkonto. Eller också så skriver du bara under med ditt namn.