Mie, det lilla livet!

Jag har ju som sagt bestämt att inte låta folk komma åt mig när de sprider sitt skit. Det gör jag enklast genom att vända på saker och ting, göra det negativa till något positivt.

Därför säger jag: Weeho, jag har blivit kallad brud!! Kan ni tänka er, vid 43 års ålder få höra att man är en brud är coolt!

Att det i samma mening står "sjukt äckliga" gör inget... jag ser bara brud!

Nu tror jag bestämt att mina Levaxintabletter börjar kicka in för jag känner mig piggare och jag tycker jag orkar mer än tidigare.
Det känns fortfarande lite overkligt att det fanns en somatisk grund för mitt mående, overkligt men otroligt skönt. Saker och ting blir ju så mycket lättare då!
Som sagt, jag känner mig piggare och sitter inte och gäspar hela dagarna på jobbet. I helgen har jag, till och med kunnat hålla mig vaken hela dagarna och det är stort!
Min cykeltur till jobbet gick snabbare än den gjort hittills. Så ja, jag är superglad över att det går åt rätt håll.
Skulle det enbart bero på någon slags placeboeffekt så må det vara hänt.

Jag mår bra, det är huvudsaken!

Min söndagsmorgon var ungefär som gårdagen, jag vaknade till Biggest Loser, mitt favoritprogram.

Nu har medlemmarna varit på campen så pass länge att paktbildning och skitsnacket tillhör vardagen.

Paktbildning kan jag ta, de kan man splitta men skitsnacket går bort, fetbort! Det finns inget som förstör och gör illa så mycket som just skitsnack och det värsta är att man inte kan försvara sig mot det heller.

Det finns de, både på jobbet och i närheten, som sprider sitt gift och likt ett virus så sprids snacket från den ena till den andra med en rasande fart.

Naturligtvis finns det folk som låter giftspridaren snacka men väljer att inte tro på orden utan har eller bildar sin egen uppfattning. Det finns naturligtvis de som sätter stopp för giftspridningen också, tack och lov.

Men det var inte det jag såg på TV i morse och det är inte det jag tycker värst om. Det är de tillfällen då giftspridaren sprider sitt snack till någon som bara super in orden och tror på dem utan att ens blinka. Tar in och gottar sig för att sen sprida vidare orden till alla som vill höra.

Utanför står den utsatte och kan inte göra något åt det eftersom giftspridaren och de som vill lyssna inte är ett dugg intresserade av vad den utsatte har att säga. De har ju redan sin sanning, de VET vad den utsatte säger, gör, har gjort och kommer att göra. För att veta allt detta behöver inte ens giftspridaren vara i närheten av den utsatte, den behöver inte ens känna personen i fråga, den bara VET.

Tänk att det ska vara så mycket lättare att ta till sig giftet, bli smittad och föra smittan vidare än att kontakta den utsatta och fråga. – Är det verkligen sant det här som jag har hört, har du sagt så, har du gjort så eller?

Men nej, det sprids med vindens hastighet och blir bara större och större och som sagt, inget kan jag göra åt det.

Något jag dock kan göra är att stolt ställa mig rakryggad i vinden och låta giftet passera. Skaka av mig det som faller ner på mig och inte bry mig. För jag vet, endast jag vet, vad som är sant eller inte när det gäller mig själv.

Jag har bestämt mig, de ska inte få komma åt mig eller min familj, så det så! Har du bestämt?

Dagen idag började som vanligt med Biggest Loser och ett par tårar. Det är inte klokt så berörd jag blir av det programmet.

Idag handlade det mycket om att övervinna sina rädslor genom att bl.a. tordas möta dem och tänka om! Tankens makt är stor, det har jag alltid tyckt men att ha någon som peppar en och visar vägen när man halkar snett är också viktigt.

De största förändringar kommer dock från dig själv för du är den enda som kan förändra dig. Ingen annan kan göra det åt dig lika lite som du kan förändra någon annan.

Det är ett tufft jobb men någon måste göra det! Själv jobbar jag på en del förändringar och, som sagt, det är bara jag som kan ändra på mig själv.

Nä, nu ska jag ut och rensa skogen på svamp. Ut med er ni andra också, dagen idag kommer aldrig tillbaka.

Ja ni, vilka undersökningar det finns. I Aftonbladet kan man läsa att man kommit fram till att barnens intelligens skadas av stryk, vad är nytt med det?
Lägg pengar på annat i stället, lägg det på förebyggande arbete.

Vaknade pigg trots en lite orolig natt. Skakade av mig den oron och gav mig ut och njöt av min tur till jobbet. Det var lite kyligt ute men vad gör det när solen strålar från himlen och luften är hög och klar?

Det kommer att bli en bra dag idag, det vet jag!

Vilket liv hon har skapat, fru Anka. Jag tycker det är riktigt kul att följa henne och hennes uttalande. Men något som jag blev lite paff över är hennes ålder. Blott 38 år är kvinnan och jag trodde att hon, liksom Skipper, var en väl bevarad kvinna på snart 50! :)

Fru Anka säger att
Jag är medveten om att jag provocerar, men det är det som är roligt. Det handlar om underhållning.
Aha, menar hon att hon inte står för det hon säger?

Männen i USA drar in pengar och försörjer familjen, fruarna ska vara välvårdade, snygga och se till att mannen slipper tråkiga hemmasysslor, menar hon. Kvinnan är skyldig att se till att mannen är sexuellt tillfredsställd, annars får hon skylla sig själv om han är otrogen.
Det är väl inte bara i USA som det är så... det hade kunnat vara i Tomtebo!! ☺

Då har jag, åter igen, gråtit mig igenom programmet Biggest Loser. Jag vet inte riktigt vad det är som hänt med mig men jag gråter alltid till det programmet.

Föresten kan jag erkänna att jag gråter mig igenom de flesta program där det är framgång och lycka. Det är inte så att jag är avundsjuk på dem, utan mer att jag lever mig in och känner deras glädje och då kommer tårarna. Mina tårar har blivit ett vanligt inslag i det karlströmska hemmet så det är ingen som bryr sig om det längre, knappt jag själv.

Det är heller inget jag egentligen vill ändra på. Jag är glad över att jag är en känslomänniska, glad över att jag kan leva mig in i andra människors känslor och även glad över att jag kan visa mina känslor.

Något jag inte är lika glad över är mina känslor av att vara skuldbelagd. Jag säger inte att jag känner mig skyldig utan att jag är skuldbelagd och det är en väldig skillnad.

Trots att jag innerst inne vet att jag inte har skuld i allt som påstås så tar jag åt mig. Men jag kämpar stenhårt för att få bort det ur systemet. För ni vet ju hur det är, får man höra en sak tillräckligt många gånger blir det till slut en sanning.

Naturligtvis har känslan av att hela tiden vara skuldbelagd gjort att jag reagerat på många, mindre bra, sätt. Men inte heller det tänker jag känna skuld över, inte så länge jag känner att det finns en bakomliggande orsak. Dessutom tänker jag inte känns skuld över att jag inte känner skuld.. ja, ni förstår!

Men mitt rationella jag har blivit starkare dag för dag och kommer att vinna en vacker dag. Jag vet inte när men jag vet att den kommer!

Men mitt känslo-jag som vaknar till liv när jag tittar på Biggest Loser kommer jag aldrig att banka ner med mitt rationella jag, det lovar jag!

Medan jag har levt och samlat på mig minnen har bloggen fallit lite i glömska, tyvärr.
Jag förstår inte varför egentligen, för tid finns och lust likaså. Jag älskar ju att skriva, berätta och delge.
Maken har alltid stöttat mig och tyckt om mitt skrivna ord, (tack älskade) och får han som han vill så kommer det snart att spruta en massa skrivet ifrån mig.
Tills dess lever jag livet och skapar nya minnen, vackra minnen.

Ja, idag har det slagit mig.. jag börjar bli gammal.  Jaha, inte förens nu tänker ni kanske och det är helt rätt. Tills nu har jag inte ansett mig som särskilt gammal alls utan rätt ung och läcker!

Det kom som ett brev på posten i morse, bokstavligen. På hallgolvet låg ett kuvert från landstinget innehållande en kallelse till mammografi!! För er ungdomar kan jag berätta att det är en kallelse som alla tanter över fyrtio får hem i brevlådan. De vill se om jag har några knölar i brösten. Det är väl bra i sig, men som sagt, det är bara tanter som får en sådan kallelse.

Mitt andra uppvaknade kom när jag kom på mig själv med att tokdansa till Robert Palmer! Är inte det också något som gamla tanter gör?
Gamla tanter som gärna klär sig i jeans och collegetröja, pumps på fötterna samt har sönderpermanentat hår. Gamla tanter som gärna åker omkring i en gammal handrollad Dart!!
Ja ni, det blev en hård dag för karlströmskan, det ska jag erkänna. Men eftersom jag gärna delar med mig så var så goda, här kommer Robert Palmer! Under tiden ni lyssnar ska jag permanenta håret och halsa en folköl!!

Vad är det för dag, är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag, för det är bloggens födelsedag.
Hurra, hurra, hurra!


Grattis Bloggen på din ettårsdag, du leve!!


Made by Dotter och Make! ♥

Oj, så trött jag blev igår efter min urladdning. För urladdning var precis vad det var och jag var både bedövad och trött efteråt men jag behövde urladdningen mer än något annat.
Men först, tack alla ni på FB för era fina, kärleksfulla, kloka och rara kommentarer. Det värmer mer än ni kan ana och även fast jag grät för varje nytt inlägg så gjorde det gott.
Idag känner jag mig rätt ledbruten på något sätt, ledbruten men rätt lättad över att jag vågat visa er vem jag är och hur jag mår just nu.
Det kändes också lite nervöst att gå till jobbet idag eftersom det är nu fler kollegor som läst mitt inlägg men jag behövde inte vara orolig. Det första jag fick göra var att krypa in i en stor och varm famn och bli omkramad. Det kändes skönt.
Idag har jag bestämt mig för att ringa en kurator. Det är inget jag ser fram mot och skulle helst av allt vilja slippa men jag SKA ringa, jag behöver det.

Tack igen alla, ni värmer mig!

Jag säger det rätt ut och för första gången i mitt vuxna liv erkänner jag det för mig och för andra, jag mår inte bra!
Det är något som jag, som sagt, inte erkänt tidigare utan jag har varit expert på att bita ihop, le och hålla allt inom mig. Men nu är det slut på det, jag känner hur det pyser ut överallt och känslorna vill inte vara kvar i mig.
Jag har, otroligt nog, berättat om det för mina närmaste kollegor. Det kändes bra att börja där och jag tackar er för att ni har orkat. Jag har inte sagt något till min familj alls men nog har de fått sin beskärda del av mitt mående utan att förstå varför jag har varit som jag varit. Det kan tyckas dumt men jag har helt enkelt inte velat släppa in dem i mitt förvirrade mående dels av hänsyn till dem, de har nog ändå och dels för att jag själv inte har förstått hur jag egentligen mår.

Jag har kanske alltid varit en ”ensamvarg” när det kommer till mig själv. Visst har jag släppt in människor i mitt liv men aldrig på djupet, inte på riktigt. Jag har väl helt enkelt inte kunnat det eftersom jag inte ens har släppt in mig själv. Nu är det slut på det, jag orkar inte hålla emot längre. Tro nu inte att ni kommer att få se en Mie som går omkring och gråter och är öppen mot allt och alla. Det är inte så jag menar men ni kommer kanske att få se en Mie som inte alltid är lika glad jämt, inte alltid fixar och trixar för andra utan mer för mig själv, till mig själv.
Nu har jag, som sagt, släppt taget en smula och det känns både stort och skrämmande men jag låter mig inte skrämmas utan släpper taget och ger mig av.

Efter som jag är som jag är har jag letat orsaker till mitt mående. Jag vet inte om det är viktigt att göra det men det är just det jag har gjort.
Till att börja med har jag sen några år tillbaka en underfunktion av sköldkörtelhormon. Det upptäcktes av en slump när jag var hos doktorn av helt andra orsaker. Hur som helst är det en sjukdom som inte är lätt att upptäcka utan att ta blodprov och jag misstänker att jag både haft den en längre tid och att det har blivit värre nu. Symptomen på underproduktion kunde vara direkt skrivna av mig, de är bl.a. trötthet, humörsvängningar, sömnsvårigheter, problem med vikten, mensrubbningar, krånglande mage och depression.
Jag kan säga att jag har haft problem med allt detta och fått olika diagnoser tills jag tog prover och fick medicin. Ja, jag är trött, har ett jäkla humör, sover dåligt och har stora problem att gå ner i vikt som jag borde med tanke på hur jag äter och rör mig. Dessutom har jag haft jätteproblem med magen och mensen har verkligen strulat. Men depression då, ja det är kanske just det jag är inne i nu, vad vet jag.
Som om inte det vore nog så kraschade en viktig person i mitt liv för ett par år sedan. Kraschade rejält och jag fick mig nog en törn jag också. Då när jag befann mig mitt uppe i allt detta sa man åt mig att jag skulle träffa en kurator för att inte glömma mig själv, få svar på mina frågor och säkra mitt mående.
Men träffade jag någon? Naturligtvis inte, det var ju inte jag som hade kraschat, det var ju inte jag som behövde hjälp utan skulle vara den som hjälpte i stället.
Nu ångrar jag verkligen att jag inte skaffade mig den hjälpen. Dels hade jag behövt den hjälpen och det stödet och dels hade jag behövt få ur mig en massa redan då. Nu känner jag att jag, i stället har fastnat i det som hände för ett par år sedan i stället för att gå vidare. Den som kraschade har gjort så, gått vidare, men inte jag. Jag står och stampar och är naturligtvis inte till den minsta hjälp och stöd just nu. Det gör ont att tänka så och jag säger inte att det är sanningen, det är vad jag tror.
Något jag också tror är att det aldrig är för sent. Jag må ha stått stilla en längre tid men jag kommer att ta några steg framåt. När det är dags för målgång hoppas jag att jag kommit ifatt så att vi kan gå i mål tillsammans. Mitt första steg på vägen är att ta de kontakterna jag borde ha tagit för länge sedan. Jag gjorde inte det då men nu, nu gör jag det och jag är på gång!

Något jag också tror har präglat mig och gjort så att jag inte velat säga så mycket om mitt mående är rädslan över att åter bli lämnad.
Det har alltid gått bra att vara med mig så länge det har känts nytt, spännande, roligt och rosenrött. Men när vardagen visar sig på olika sätt, när jag inte är så ny, spännande, rolig och rosenröd har det inte passat längre. Jag har blivit lämnad!
När jag har visat hur jag mår och kanske vem jag egentligen är har det blivit jobbigt och jag har blivit ensam igen.
När jag har behövt ljus i mitt liv som allra mest, har jag blivit lämnad… då är det väl kanske inte så konstigt att jag hållit allt inom mig. Men nu ska det ut.. vad än jag har att förlora!

Med detta skrivet begär jag inte att ni ska behandla mig med silkesvantar eller på något speciellt sätt. Jag vill bara få ur mig detta, erkänna hur jag mår för er men framför allt för mig själv. Jag är bara i början av mitt livs resa och det kommer kanske att bli den jävligaste också. Vem vet, det blir kanske också den bästa jag gjort……

Veckan som varit har gått fort, mycket fortare än de brukar gå i mitt virvlande liv. Men nu är den här, den där helgen då man ska kunna slappna av, göra något kul, leva ut eller bara vara.
Jag har inga större krav på helgen som kommer annat än att svamparna ska stå som spön i backen och jag ska få sova gott.

Tänk så många olika ljud det finns i mitt hus om natten.

ligger vaken och hör grannarna älska, trevligt. Jag hör också någon gå på toa och göra sitt, mindre trevligt.

Det knäpper i själva huskroppen, en hund skäller utanför och en insekt försöker ta sig in till mig genom att flyga på fönstret, igen och ingen. Men nej, den blir inte insläppt.

En stol skrapar på golvet ovanför, en till som inte kan sova antar jag. Hissen knarrar och någon öppnar och stänger sin dörr, tyst och försiktigt.

Det är många olika ljud i ett hus om natten. Men hos mig är det bara ensamt, tomt och tyst.