...
Det var förmodligen någon form av kräksjuka som däckade mig i helgen. Nu ligger sonen hemma och mår precis så som jag gjorde. Dottern har klarat sig, peppar peppar!
Själv är jag på jobbet men är inte riktigt hundra kry. Men det törs jag knappt tala om eftersom bacillskräcken är hög i dessa influensatider. Förmodligen skulle de tvinga mig att duscha i handspriten vi har i varje vrå här på kontoret nu!
Men som sagt, nu ligger sonen och är liten och ynklig och jag önskar att jag kunde vara hemma hos honom i stället för att sitta här. Men det är ju så att barn anses kunna klara av sin egen sjukdom efter tolv år. Så är det bestämt och det är inte mycket att göra åt. Jag tänker dock se till att gå hem tidigare idag.
Nu är det inte många dagar kvar tills maken kommer hem. Den dagen har jag längtat efter i dryga fjorton månader. Nu är den här, tack och lov!
Ju närmare hemkomsten vi kommit desto jobbigare har det känts att han är borta. Men nu tänker jag inte gräva ner mig i det jobbiga utan se fram mot det härliga. Det är ju så jag bestämt att jag ska leva från och med nu.
Dagens tre bra; jag känner mig pigg, jag har en underbar familj och härliga vänner.
