...
Jag saknar det spontana samtalet i mitt liv. Jag saknar den ständigt pågående diskussionen om ditt och datt. Jag saknar att ha någon att kommentera till när det gäller det jag ser, läser, hör och varit med om. Saknar att få en förklaring på mina funderingar, få en återkoppling på det jag säger eller en spontan diskussion.
I mitt tidigare liv fanns allt det där, antingen hemma eller i telefonen, men nu är det borta och jag saknar det enormt mycket.
Därför har jag fått ändra mina morgonrutiner för det är då det är som jobbigast.
Jag har skaffat mig en annan samtalspartner. Ingen levande men ändå en som berättar och förklarar saker och ting för mig. Jag har börjat prenumerera på UNT!
I morse kom jag på att jag satt och pratade med tidningen. Jag har säkert gjort det ett tag men inte reflekterat över det förens nu i morse.
Jag läste om en positiv förändring som planerats i mitt närområde. Man ska bygga park, öppna upp och skaffa belysning i ett område som idag är rätt mörkt och lite läskigt. Ett område som jag passerar igenom flera gånger i veckan, ett område som min dotter passerar varje dag till och från skolan. Det gjorde mig glad och jag satt och kommenterade, höll med och pratade med tidningen.
Nästa glada nyhet handlade om att bostadspriserna stiger i Uppsala på ett helt annat sätt än i övriga Sverige samtidigt som arbetslösheten har en god prognos. Som bäddat för att leva gott här i Uppsala alltså.
Genast satte jag igång med att drömma och prata med mig själv.
Jag hade visserligen en rätt god stund i morse, men samtidigt är det rätt tragiskt på något vis.
Jag är en vuxen kvinna och saknar det vardagliga spontana samtalet och jag vet inte om det är friskt, tragiskt eller rent patetiskt.
