Mie, det lilla livet!

Ex är jobbiga, i synnerhet om man har barn tillsammans med dem.  Finns det dessutom ett ex med barn till inom samma "nya" familj är lyckan som gjord!

När denne kvinna dessutom gör allt för att sabotera umgänget med de gemensamma barnen med min man blir jag så trött.

Lite historia:

Denna kvinna ville tidigare skaffa ett husdjur åt barnen "så att de skulle slippa vara så ensamma efter skolan"

Maken sa, stopp och belägg, min fru och hennes barn är tokallergiska mot pälsdjur så det går inte.  (att vi även tyckte att barnen skulle få lite frihet och röra sig ute bland vänner sa vi inte, inte direkt i alla fall) Hur som helst, det blev inget husdjur eftersom vi här hemma var och fortfarande är allergiska. Tack ska hon ha för det, det var mycket snällt!

Nu har kvinnan helt plötsligt sett till att de blivit med katt till följd av att maken inte kan ha sina egna barn här hemma längre. Enligt henne, kvinnan, "är det något som måste lösa sig" men jag frågar HUR? Katten finns kvar och jo, hela familjen här är fortfarande tokallergiska. På direkt fråga om hur hon tänkte när hon skaffade katt trots allt så fick jag till svar. "Barnen har länge velat haft husdjur och tidigare fick de stå tillbaka. Därför var det dags att tillgodose deras behov!!"

Herre gud, är behovet av en katt större än behovet av sin egen pappa när man är ung?? I så fall, hur går det med mina egna barn som är allergiska och aldrig kan få husdjur? Vilka men kommer de att lida i framtiden och ska jag sätta in stödåtgärder redan nu? HJÄLP!

Att sen kvinnan i fråga säger (och menar det) att barnen kan åka hit, nyduschade naturligtvis, och byta kläder i förrådet innan de kommer in hos oss får det mig att undra hur det är ställt.

Kvinnan tycker alltså att man måste vara en god moder och tillfredsställa barnens behov även om det är behov som inte är bra eller nödvändiga. Men att förnedra sina barn så till den milda grad genom att låta dem stå i ett cykelförråd och klä av sig nakna, det är helt OK!

Svara mig någon som kan, snälla svara mig på hur det går ihop?!

Sonalyckan ringer sin fader och frågar om han frågar om det är OK att han följer med sin kompis familj på en segeltur i helgen, trots att det är "pappahelg". Det kan ju vara sista segelturen för säsongen.

Naturligtvis ska du det, säger pappa, det är klart att du ska passa på när det ska bli fint väder. Dessutom kan ju vi ses någon annan gång. Kompisar är viktiga och det är klart att du ska få åka. Så säger pappa till sin 16-åriga son i den bästa av världar, alltså i min värld!

Nej, säger pappa i den riktiga världen. Nej, det går inte, det är min helg och vi ska ut till nya huset, packa upp lite och sova där. Även om det inte finns något att göra, alla möbler är inte där heller så du får sova på en madrass på golvet.

Min fråga, rätt ut i luften, är vad vinner man på att göra så här mot sitt eget barn som vill umgås med sin kompis, vara ute och segla för kanske sista gången i år?! Är pappahelger så statiska att man inte kan byta så sonen i fråga får vara med om både och?

Så som den gode moder man är ser man till att barnet blir glatt trots allt och att han har med sig pengar till bussresan till skolan på måndag morgon. För är man en fader med umgänge varannan helg så har man, men automatik, inget ekonomiskt ansvar, inget ansvar alls föresten!

I morgon har vi Kulturnatt här i Uppsala. En sån dag vill man inte släppa ut sina ungar hur som helst, oavsett ålder! :) Inte så länge en del tycker att det är kultur att supa skallen i bitar, slå någon på käften helt oprovocerat eller bara gå ut i stadsparken och våldta. Så jag laddade mig full med argument innan jag trädde in i det karlströmska hemmet.
Fick höra av sonen att han dissade stan och tänker tillbringa helgen med en kompis och dennes dator i stället. Dottern hade tänkt att ge sig ut på stan men när hon hörde att morbror har 40-årsfest där även hon var välkommen ringde hon till sina vänner och sa att hon inte kunde följa med på stan. Älskade ungar, vad det är skönt för modershjärtat att ni väljer annat än att driva på stan. Det gör mig stolt!

Jag älskar er, oändligt!

Kan man säga ordet tack för ofta?
Jag hör ofta att man klagar över att "ungdomen idag" inte säger tack när de borde. Det är ju synd, men med lite goda förebilder går det att ändra på, det är jag övertygad om. Men tvärt om problemet, finns det?

Ja, det tycker jag faktiskt. Säger man tack för ofta förlorar det lite av sin mening. I synnerhet när det sker inom familjen. Jag vill inte att t.ex. maken ska tacka så fort jag öppnar truten, ger honom en kopp kaffe, eller bara låter honom gå föra genom dörrhålet.  Det blir helt enkelt för mycket och jag har inte lust att ha någon leva bakom mig i någon slags tacksamhet. Jag vill ha någon som lever bredvid mig, på samma villkor.

Ni tycker kanske att det är ett I-landsproblem och att jag är gnällig.. men jag lovar, det kan jag ta.