Mie, det lilla livet!

Tack alla, tack mina älskade vänner, kollegor och bekanta för all kärlek, glädje och peppning ni gett mig det senaste dygnet.
Jag har fått höra och läsa så mycket vackert och jag har sugit in allt för jag vet att det ni säger är sant. Jag har blivit rörd och jag har blivit generad. Jag har skrattat och gråtit men framför allt så har jag mått riktigt, riktigt bra.

Med sådana underbara vänner, kollegor och bekanta kan jag verkligen säga att jag har allt jag behöver i livet. Allt!

Nu är det slut, över, finito. Jag är bortvald, slängd åt sidan och ickebehövd. Framför allt är jag kränkt!

Nu när vårt gemensamma liv kunde börja och vi kunde glädjas åt allt det vi gjort under de jobbiga åren lämnar han mig.
Jag fick veta genom telefon och via SMS att det är kört, han orkar inte längre och känner inget. Jag är inte ens värd att komma till utan allt fixas med hundra mil mellan oss. Han bestämde sig där uppe i Lapphelvetet och jag hade inget att säga till om, inte en riktig chans fick jag.

Men jag klarar mig, det vet jag. Jag har två underbara barn, ett fantastiskt jobb, många fina vänner och bekanta som bryr sig om mig och barnen. Som sagt, jag klarar mig.
Men att bli så här kränkt, krossad och förödmjukad trodde jag aldrig att jag skulle kunna bli. Men jag klarar det också eftersom jag ändå har så mycket fint i mitt liv.

Inatt hade jag en konstig dröm. Jag drömde att jag var på bröllopsfest eftersom min kollega gift sig. (Jag kan berätta att så långt är det sant, hon gifte sig i somras och jag var med.)
På festen fanns en massa olika människor bl.a. en gammal kärlek till mig, G.B. Rätt snart var vi på G, som jag har lärt av barnen att man säger.
Vi var på G och det var så spännande och pirrigt. Efter en stunds festande skjutsade bröllopsparet hem dottern min som hade missat bussen.
Utan bröllopspar och dotter gick det bättre för mig och G.B. att försöka närma oss varandra.
Helt plötsligt hör jag hur en armé stampar fram i huset och brudens syster tar tag i mig och kastar in mig i ett sovrum och vrålar åt mig att gömma mig. Innan sovrumsdörren stängs hinner jag se en hel armé av de där vita gubbarna från Star Wars! Jag var livrädd men brudens syster berättade för mig att de gjorde ingenting så länge man visade stor respekt genom att gömma sig. Försökte man däremot ge sig på dem var man död på fläcken. Jag blev inte lugnad av hennes ord utan var fortfarande livrädd och mest rädd var över att det skulle hända G.B något!
Till slut drog de förbi sovrummet och systern slängde upp dörren och jag såg, till min lättnad, att G.B hade klarat sig bra.
Sen stod han och vrålade att vi borde skaffa oss ett större hus han och jag eftersom han ville ha barn med mig. Jag minns att jag svarade att vi var för gamla för barn men han vrålade glatt vidare att han minsann visste hur man gjorde!

Sen vaknade jag…. Oj, vad jag skrattade åt min dröm.

Brudparet känner inte G.B över huvud taget och själv har jag inte sett honom på runt åtta, tio år. Vart Star Wars gubbarna kom ifrån har jag inte en aning om. Men läskiga var de!

Så finns det någon där ute som vill tyda min dröm, var så god! Jag ser med spänning fram mot att höra vad ni tror.

Brynäs - Skellefteå 6-0!

I natt var jag med om något riktigt läskigt. Kvällens julfest var suverän på alla sätt och vis. Vi åt gott, drack gott, dansade och hade det kul. Var hemma vid tolvsnåret tror jag och lade mig rätt snart efter det och somnade som en gris.
Sen vaknade jag vi fyratiden och kände hur hela min kropp skakade och krampade på en och samma gång på något sätt. Till slut blev skakningarna och krampandet så svåra att jag inte ens kunde andas. Jäklar så rädd och liten jag kände mig.
Tack och lov gick det över men efter det kunde jag inte sova igen. Så idag är jag rätt mör och förmodligen blir det en tidig kväll.

Man måste vara stark för att orka bli kastad med.

Man måste vara stark för att bortse ifrån sina egna känslor.

Man måste vara stark för att orka gå vidare oavsett utgång.

Man måste vara stark för att vara stark och det är jag.

Tänk att man kan vara så tuff så man går och snackar skit och sprider dynga. Så tuff att man skickar anonyma mail och sprider ännu mer dynga.
Men att vara tuff och stå för vad man sagt och gjort verkar vara alltför mycket begärt. För mig visar det bara att man är ynklig, feg och en mycket usel människa.
Så du löjliga icketuffa lilla kryp, vill du mig något så tala om det face to face, ring eller maila från ett riktigt mailkonto. Eller också så skriver du bara under med ditt namn.

Jag upphör aldrig att förvånas av vad som händer runt omkring mig. Den här gången är det dock något positivt som hänt och i stället för att vänta på att allt blir som vanligt igen ska jag bara njuta... oj, vad jag ska njuta!

Nu mina damer och herrar råder det adventsfrid i det Karlströmska hemmet. Det blänker, strålar och doftar gott här hemma och jag är mycket nöjd och mysnödig.
Listan är avprickad och det enda som nu återstår är att göra adventskakan men den gör jag i morgon, precis som planerat.
Så nu ska jag lägga mig i ett härligt doftande bubbelbad och bara njuta en stund. Sen bär det av till affären för att inhandla lite kvällsgott till filmen i kväll. Jag lär väl bli tvungen att handla näsdukar också för det är Eragon jag ska se. När jag och dottern var och tittade på den så bölades det friskt och jag har inte blivit bättre på den punkten, inte alls.
Men nu, dags att bada.

Ja, jag erkänner, jag har en adventsdiagnos på ett par eller fler bokstäver.
Jag är galen i allt pysslande, bakande, städande och mysande inför advent, lucia och jul. Så är det och så kommer det förmodligen alltid att vara.
Det är inget jag slarvar med utan jag går in för uppgiften på största allvar. Tack och lov låter familjen mig hållas. Ja, de som inte lider av samma störning det vill säga. De är med och donar och njuter.
Som sagt, det här är allvarliga saker och för att jag inte ska missa något så har jag gjort en lista. Ja, ni såg rätt, jag har gjort en L I S T A!
Jag har redan hunnit bädda rent, tvättmaskinen går och det är nu dags att ta tag i fönstertvätten.

Idag har jag blivit stucken ett par gånger redan på morgonkvisten.
Först begav jag mig till husläkarlabbet och lämnade ett blodprov inför nästa veckas läkarbesök. Det är det gamla vanliga, sköldkörteln som ska kollas nu när jag höjt dosen på Levaxin.
Sen gick jag direkt därifrån och fick mitt grisvaccin. Skönt att få det gjort utan att först stå i kö i flera timmar!

Nu håller jag tummarna för att jag inte ska bli sjuk av den. För i helgen ska jag ju göra adventsfint och har därför inte tid att vara krasslig.
Det är mycket som ska hinnas med om man som jag, är tokig i allt vad advent och jul heter.

Idag är det alltså tisdag, den absolut minst användbara dagen av alla. Den är helt onödig, det har jag alltid tyckt.
Nu när till och med den västa motståndaren till mitt uttalande om tisdagen har givit med sig och erkänt att hon förstår precis vad jag menar måste jag dock njuta denna tisdag.

Så därför sitter jag bara och njuter tisdag idag. Dotter med kamrat lagar pannkakor, sonen ligger och är lite krasslig men jag, jag bara njuter!

Tack Sanna!!

Idag när jag kom till jobbet så hade någon lagt in min nyckel och mitt passerkort i bokhyllan. Bara lagt in det utan en enda liten lapp, utan att ge sig tillkänna på något sätt. Det är lite synd för jag hade gärna velat veta vad mina nyckar varit ute på för äventyr.
Hur som helst, de är tillbaka och jag är glad för det. Det får därför bli en av dagens tre bra!
Min nyckel och passerkort är tillbaka.
Brynäs IF fick två poäng igår.
Solen lyser på mig just nu.

Igår kom lilla mamma hem till mig med förnödenheter eftersom jag inte kunde ta mig ut själv. Naturligtvis så stannade hon ett tag bara för att tala om för mig hur synd det var om mig som var dålig.
Sånt värmer dotterhjärtat även om dottern är egenboende och borde klara sig på egen hand.

Men se det gör inte den här dottern när hon är sjuk. Då behöver hon allt och alla.
Tyvärr kan man inte få allt och alla men tack ni som gav. Sånt värmer dotter- och kamrathjärtat!

Natten i natt var inget vidare. Jag vaknade vid tvåtiden och kände mig konstig, mycket konstig. Inte undra på, straxt efter befann jag mig i badrummet och där blev hängande över toastolen en halvtimme. Det finns inte mycket som är värre än att må illa, jag avskyr det. Jag känner mig ensam, ledsen, liten och mycket ömklig.
Värre är det naturligtvis när jag verkligen ÄR ensam. Det fanns ingen som kom och frågade hur jag mådde, ingen som tog hand om mig efteråt. Ingen som brydde sig över huvud taget.
Än värre är det trots allt att jag fortfarande är lika ensam och o-brydd!

Idag när jag kom till jobbet gjorde jag precis som vanligt. Jag tog mig in med passerkortet, låste upp dörren till mitt rum och hängde av mig ytterkläderna. Därefter tog jag min kaffekopp, pudrade näsan och gick och hämtade kaffe. Drack mitt kaffe och var åter på rummet efter cirka tjugo minuter.
Som sagt, en alldeles vanlig vardagsmorgon på kontoret. Det som INTE är helt vanligt är att under dessa ynka tjugo minuter försvinner passerkort och nyckel!!

Nu har jag letat i mitt rum fyra gånger, bakom element, på bord, under bord, i blomkrukan, mellan pärmar, i papperskorgarna och i stoldynorna.  Jag har vänt ut och in på min jacka två gånger och hällt ut allt ur väskan tre gånger.
Jag har letat på toaletterna, i fikarummet, vid kaffemaskinerna och tjatat på receptionspersonalen. Men ingen har sett dem, allra minst jag!

Som sagt, är jag inte redan tokig så blir jag det snart!

Jag som har bestämt att inte låta mig nedslås känner mig rätt nedslagen i alla fall! Ironiskt va?

Middagen igår var hur trevlig som helst och vi åt och drack gott. Så långt var allt bra. Jag kom hem i god ordning och så långt var också allt bra.
Vakade vid fyratiden av att regnet slog mot fönstret och sedan dess har jag inte kunnat sova gott. Jag har drömt en massa tok, vaknat stup i kvarten och varit allmänt trött. For till jobbet i regn så inte blev jag piggare eller på bättre humör av det! Nä, det blir till att kämpa hårt idag för att inte låta mig nedslås!

Dagens tre bästa; Jag är frisk, jag ska på infoträff på Womens Wellness och det är fredag!

Idag fick vi äntligen till en sushilunch jag och Anette.
Tack för en härlig stund, det gör vi om snart igen!

Oj vad jag saknar solen, det känns i hela kroppen.
Igår var vi tvungna att ha lampor tända hela långa dagen för att kunna se något över huvud taget. Kvart över sju tyckte jag att det var lagom att gå och lägga sig för så kändes det. Jag blev dock lite piggare när jag såg att klockan inte var läggdags än.
Jag saknar inte bara solen, jag saknar den vackra hösten också. Jag tycker mycket om hösten när den visar sig från sin allra vackraste sida. När luften är frisk och klar, när det är lite småkyligt ute, när solen gör att hela naturen glimrar. DÅ är hösten som allra bäst.
Just nu är det mest gått och är det inte grått så är det svart!

Nä, kom nu kyla och sol, kom och gör lite nytta!