Mie, det lilla livet!

Idag är det fredagsmys på lokal!
Ikväll är det nämligen stor öppning av en restaurang precis i mitt område. Vi i området har väntat i femton år på att få en liten kiosk åtminstone. Nu har vi både kiosk med lite livsmedel i och en restaurang med rättigheter.
Ikväll slår de upp portarna och bjuder på öppningsbuffé. Naturligtvis ska jag och barnen dit och fredagsmysa.
Så vill ni mig något så hittar ni mig på Eksätra Kök och Bar i kväll!

När dottern försökte prata med läkaren på akuten pratade hon med en vägg. Det tycktes så i alla fall och mina ansträngningar hjälpte inte de heller.
Läkaren pladdrade på om hur dotterns medicin fungerade och hur man kan reglera den när man är förkyld.
Flera gånger försökte vi säga att hon inte är förkyld, att hon har hostat i fjorton dagar och att det inte har något med astman att göra. Dessutom vet vi precis hur medicinen fungerar och hur vi ska bete oss när förkylningen är här. Men som sagt, vi pratade båda för döva öron.

Därför var det skönt att hon hade tid hos sin läkare idag. En timme senare och två försök med medicinering med luftrörsvidgande förstod han vad det var.
Dottern har fått lunginflammation som är utlöst av mycoplasma bakterier. Som sagt, inte något astmatiskt där inte.

Jag blir så förbannad på läkare som inte kan lyssna på vad folk säger åt dem. Det är ju inte så att vi försökte ta över hennes tjänst på något sätt utan bara berätta hur dottern mår. Till slut gav vi upp och gick hem eftersom dottern ändå skulle till sin läkare idag.

Nu har hon fått medicin och inom några dagar hoppas jag på att få en frisk och pigg unge igen.

Förutom dotterns ambulansfärd har helgen varit härlig. Det har varit mycket mys, skratt och härligheter i det karlströmska hemmet. Därför bar det emot en smula att återgå till jobb och vardagsliv igen. Men för att råda bot på vardagstristessen har vi bestämt att fortsätta myset och härligheten redan i kväll.

Men jag ska erkänna att veckan börjar lite lugnt. Jag kommer att gå tidigare från jobbet eftersom det är dags för ett läkarbesök. Efter det är det dottern som ska till tandläkaren.

Ja, mamma följer med för hon har haft oturen att träffa tandläkare som struntat i hennes protester när det gjort ont, blivit nekad bedövning och helt överkörd. Jag skulle inte tro att de gör på samma sätt om dottern har en förälder med sig. Om inte annat kan de ju bara försöka köra över henne när jag är närvarande!

Tada!!

Nu har äldsta generationen Karlström åkt hem efter att ha bakat både pepparkakor och lussebullar. Nu är det bara resten kvar. Att SÄTTA IHOP DET DÄR J***A huset utan att det brakar ihop.
Men jag kan säga att efter att ha sett Sannas hus så behöver jag inte ha så stora krav på mig.
Återkommer med, förhoppningsvis, ett färdigbyggt hus inom kort!



                        

Tänk att det redan har blivit dags att tända andra ljuset. Tiden går så otroligt fort och jag undrar vart den tar vägen och vad jag fått gjort?
Idag ska jag i alla fall baka pepparkakor, lussebullar och ett par adventskakor. Vi blir tre generationer som gör det tillsammans. Traditioner är till för att hållas. Så därför:

När andra ljuset brinner är snart Lucia här
Hon bjuder oss på kaffe och bud om julen bär

Glad andra advent på Er alla.

Nu under eftermiddagen när jag var laddad och klar för att ta itu med avloppet i köket fick jag det där samtalet som är alla föräldrars fasa!
- Hej, det är Lasse på ambulansen, jag har din dotter här!
Oj, vad jag hann måla upp en massa olika scener i huvudet på de tre sekunder det tog för Lasse att säga att det inte var någon större fara med dottern. Men eftersom hon hade svårt att andas skulle de skjutsa in henne till barnakuten.

Hon har haft hosta i ett par veckor och nu hade hon hostat så hon kiknat ur ordentligt och som om inte det vore nog så har hon en astma i botten så det blev lite för mycket för henne.
Hon hade helt enkelt inte kunna andas, varken ut eller in.
Tack och lov hade hon sin kamrat Frida där, tack Frida för hjälpen! Frida ringde ambulans och en vuxen kvinna (av hundra förbipasserade) hjälpte dottern att lugna ner sig.

Så jag slängde iväg mig till akuten och när jag träffade dottern så såg satt hon på en brits och väntade på läkaren. Visst var hon medtagen, det lilla livet, men hon levde och hon andades!

Nu är vi hemma igen och vi ska bara ta det lugnt i kväll. Avloppet får vänta tills en annan dag, för nu har jag viktigare saker att ta hand om. Min älskade unge till exempel!

Det ska bli väldigt intressant och se hur mycket som är kvar av pepparkaksdegen i morgon när det är dags att baka. Men jag förstår barnen, det ÄR gott med pepparkaksdeg!
I morgon är det alltså bakdag i det karlströmska hemmet. Då är det pepparkakornas och lussebullarnas tur att bli till. En och annan adventskaka blir det nog också.

Gott!

Gårdagen blev precis så som första advent skall vara. Nja, nästan precis make och snö fattades!

Jag var hem till modern min och drack glögg och åt pepparkakor innan vi begav oss ner till stadens alla gator och torg. En shoppingtur hann vi också med men naturligtvis handlade jag inte åt mig själv utan till sonen. Han behövde nya serveringskläder för man måste ju vara snygg och proper när man serverar.
Senare så såg vi på fyrverkerierna tillsammans med bror med familj, föräldrar och egna barn, och tyvärr var väl vädret inte det bästa men det urtjusigt i alla fall.
Jag är barnsligt förtjust i fyrverkerier och njöt lika mycket i år som de andra åren jag varit och tittat.
Kvällen avslutades på restaurang där vi fick lite grekiskt i oss och det var inte helt fel!

När första ljuset brinner
står julens dörr på glänt.
Och alla barnen glädjas
att fira få advent

Den versen läste alltid min lågstadielärare, Ingrid Eriksson, för oss i klassen när vi firade första advent. Sedan dess gör jag det också, alltid!

Idag blev det dock lite annorlunda då jag är ensam hemma men tro inte att familjen kom undan för det! Nej, i morse fick de versen serverad via SMS i stället. För utan vers, ingen advent. Så det så!

Det började med att de ringde från fotoaffären där jag lämnat in dotterns kamera och de meddelande att felet inte gick på garantin. Att laga den utan garanti skulle gå på lika mycket som kamerans värde.
Senare fick jag höra av maken att han inte kommer hem på lördag som planerat utan måste förlänga sitt pluggande med ett par veckor. Det kändes inte bra, inte bra alls, men det är som det är. Och delad sorg är kanske inte dubbel utan hälften så jobbigt!

Dagens tre bra blir
Nu är hela familjen frisk
Det är onsdag
Jag är på G och har tappat ett par kilo och har en storlek mindre i byxor!

Miss U baby

Det var förmodligen någon form av kräksjuka som däckade mig i helgen. Nu ligger sonen hemma och mår precis så som jag gjorde. Dottern har klarat sig, peppar peppar!
Själv är jag på jobbet men är inte riktigt hundra kry. Men det törs jag knappt tala om eftersom bacillskräcken är hög i dessa influensatider. Förmodligen skulle de tvinga mig att duscha i handspriten vi har i varje vrå här på kontoret nu!
Men som sagt, nu ligger sonen och är liten och ynklig och jag önskar att jag kunde vara hemma hos honom i stället för att sitta här. Men det är ju så att barn anses kunna klara av sin egen sjukdom efter tolv år. Så är det bestämt och det är inte mycket att göra åt. Jag tänker dock se till att gå hem tidigare idag.

Nu är det inte många dagar kvar tills maken kommer hem. Den dagen har jag längtat efter i dryga fjorton månader. Nu är den här, tack och lov!
Ju närmare hemkomsten vi kommit desto jobbigare har det känts att han är borta. Men nu tänker jag inte gräva ner mig i det jobbiga utan se fram mot det härliga. Det är ju så jag bestämt att jag ska leva från och med nu.

Dagens tre bra; jag känner mig pigg, jag har en underbar familj och härliga vänner.

Nu var det ett tag sen jag hördes av här i bloggen men så blir det ibland.

Jag har inte varit riktigt kry sen i onsdags och är väl egentligen inte det än idag. Jag har inte drabbats av något mer allvarligt än en förkylning men det har varit en sådan där envis förkylning som inte kan bestämma sig för att bryta ut eller inte.

Men som sagt, nu är jag åtminstone bättre.

I helgen var maken hemma igen och den här gången var det faktiskt sista gången han var hemma och ”hälsade på”. Eftersom han inte heller var riktigt kry har vi tagit det lugnt i helgen, mycket lugnt. Det vildaste vi gjorde var att ta med föräldrarna ut på buffé för att fira de båda papporna lite.

Men nu blir det lugnt ett tag innan det är dags att fira igen. Rättare sagt, om arton dagar är det dags att fira för då kommer maken hem, hem på riktigt!

Idag ska jag och några kollegor gå till Reginateatern. Vi har blivit inbjudna av SKTF på lunchteater och det ser jag fram mot.
Teaterföreställningen heter ”Mittilivet” och sägs vara en träffsäker, roande och tänkvärd uppspelning. Jag är säker på att igenkänningsfaktorn är hög!
Jag menar, vem blir inte stressad av att vara mitt i livet med allt som hör därtill?
Man ska vara uppdaterad på allt och förväntas förstå och kunna välja elbolag, pensionsfonder och teleabonnemang. Vara närvarande på jobbet och hemma, finnas för barn, föräldrar, make, vänner och bekanta. Mitt i det ska man ta hand om sig själv och vara ”kåt, glad och tacksam!”

Ja kära någon.. det är ett sjå men jag älskar det!

Men idag är det som sagt lunchteater och jag ska njuta av både den och soppan som serveras till. Jobba några timmar efter teatern men sen stämplar jag ut och ser till att ha det bra och nöjsamt. Det är livet det!

Idag firar maken ett år som student i Övertorneå. Han tyckte jag skulle gratta honom för det men nej, det gjorde jag inte. Visserligen ska han grattas över att han stått ut i ett helt år idag och kommer att vara tvungen att göra det en månad till.

Så grattis Maken, du har varit duktig som stått ut i ett helt år idag.

När vi började prata om hans flytt till Övertorneå kändes det inte så jobbigt att han skulle vara borta ett år. Ju längre tiden har gått desto svårare har det varit, tiden har känts mycket längre än väntat. Åtminstone har jag känt det så.
Nu när jag ser tillbaka så har det hänt mycket under året men samtidigt har året gått rätt fort. Månaden fram till examen verkar däremot sega sig fram rejält.
Men så är det med tid, fort bakåt och långsamt framåt. Inget kan man göra åt det heller.

Men som sagt, nu börjar jag ana ljuset i tidstunneln!

Tänk på att OM du ska ut i skogen runt Lurbo ikväll måste du ha dina nerver i kontroll och ett starkt hjärta.
Dessa två har setts i området och de är inte att leka med!

Nu skulle jag tro att jag är rätt högt rankad på mammaskalan! Idag fixade jag nämligen biljetter till vårens Tokio Hotel-konsert till dottern och hennes kompisar.
Jag hade en jäkla tur och kunde köpa biljetter via Ticnet på första försöket. Efter det blev det köer på upp till 10 minuter. Hade jag inte fått tag på några biljetter så hade jag inte tordas gå hem idag!
Nu ska jag njuta av att vara högt upp på skalan ett tag. Rätt var det är så faller man ner och allt är som vanligt igen!

Det har varit mycket prat och tankar om sjukdomar i det karlströmska hemmet den senaste tiden och än verkar det inte vara slut.

Barnen fick sin vaccinering igår men innan vi bestämde oss för det så var det många diskussioner fram och tillbaka. Till slut fick deras läkare få det avgörande ordet och då blev det vaccinering. Så idag är de lite ömma i armen och en aning trötta. Annars är de båda helt OK.
Förra veckan var min kollega sjuk och jag jobbade som ett litet jordsvin men det gick det också.
Det hostas och snörvlas vart man än går eller befinner sig och jag undrar om man kan freda sig på något sätt.

Som om inte det vore nog så har nu pappa och make Karlström gått och blivit sjuk. Han ligger alldeles ensam hundra mil hemifrån och är både febrig och förkyld. Jag vet inte vad som jag tycker är värst.  Att bli sjuk själv eller ha maken sjuk så långt hemifrån? Jag vill ju pyssla om och skämma bort men det är som sagt lite svårt.
Jag vet ju själv hur eländig och liten jag blir när jag är sjuk. Jag älskar att bli ompysslad, få kudden fluffad, bli serverad thé och vatten. Att ha någon som frågar hur man mår och om man vill ha något särskilt betyder så mycket för mig när jag är sjuk.
Naturligtvis vill jag då ge maken den omsorgen också.
Så jag går här hemma och tänker glada och piggnande tankar och hoppas han blir piggare snart.
Puss gubben, krya på dig så fort du kan! ♥

Nu är det fredagsmys för karlströmskan. Dottern äter hos en kompis och då passar jag och sonen på att äta sushi.
 Gott!

På dagen fem år sedan hände något stort. Jag och maken tog med familj och vänner till Grythyttans gästgiveri och gifte oss.
Det var en dag fylld av kärlek, godhet och godsaker på alla sätt och vis.
Det känns som om det var länge sedan samtidigt som det känns som om det var igår. Konstigt!

Så idag firar alltså jag och maken femårig äktenskaplig samvaro eller åtminstone femårig bröllopsdag. Samvaron är det ju lite si och så med just nu.
Så även idag, vi får fira på var sitt håll med cirka hundra mil mellan oss. Det är trist i vanliga fall och än mer trist en dag som denna.

 Hur som helst, tack för våra första fem äktenskapliga år Maken min, jag ser fram mot många, många fler.