Mie, det lilla livet!

Jag säger det rätt ut och för första gången i mitt vuxna liv erkänner jag det för mig och för andra, jag mår inte bra!
Det är något som jag, som sagt, inte erkänt tidigare utan jag har varit expert på att bita ihop, le och hålla allt inom mig. Men nu är det slut på det, jag känner hur det pyser ut överallt och känslorna vill inte vara kvar i mig.
Jag har, otroligt nog, berättat om det för mina närmaste kollegor. Det kändes bra att börja där och jag tackar er för att ni har orkat. Jag har inte sagt något till min familj alls men nog har de fått sin beskärda del av mitt mående utan att förstå varför jag har varit som jag varit. Det kan tyckas dumt men jag har helt enkelt inte velat släppa in dem i mitt förvirrade mående dels av hänsyn till dem, de har nog ändå och dels för att jag själv inte har förstått hur jag egentligen mår.

Jag har kanske alltid varit en ”ensamvarg” när det kommer till mig själv. Visst har jag släppt in människor i mitt liv men aldrig på djupet, inte på riktigt. Jag har väl helt enkelt inte kunnat det eftersom jag inte ens har släppt in mig själv. Nu är det slut på det, jag orkar inte hålla emot längre. Tro nu inte att ni kommer att få se en Mie som går omkring och gråter och är öppen mot allt och alla. Det är inte så jag menar men ni kommer kanske att få se en Mie som inte alltid är lika glad jämt, inte alltid fixar och trixar för andra utan mer för mig själv, till mig själv.
Nu har jag, som sagt, släppt taget en smula och det känns både stort och skrämmande men jag låter mig inte skrämmas utan släpper taget och ger mig av.

Efter som jag är som jag är har jag letat orsaker till mitt mående. Jag vet inte om det är viktigt att göra det men det är just det jag har gjort.
Till att börja med har jag sen några år tillbaka en underfunktion av sköldkörtelhormon. Det upptäcktes av en slump när jag var hos doktorn av helt andra orsaker. Hur som helst är det en sjukdom som inte är lätt att upptäcka utan att ta blodprov och jag misstänker att jag både haft den en längre tid och att det har blivit värre nu. Symptomen på underproduktion kunde vara direkt skrivna av mig, de är bl.a. trötthet, humörsvängningar, sömnsvårigheter, problem med vikten, mensrubbningar, krånglande mage och depression.
Jag kan säga att jag har haft problem med allt detta och fått olika diagnoser tills jag tog prover och fick medicin. Ja, jag är trött, har ett jäkla humör, sover dåligt och har stora problem att gå ner i vikt som jag borde med tanke på hur jag äter och rör mig. Dessutom har jag haft jätteproblem med magen och mensen har verkligen strulat. Men depression då, ja det är kanske just det jag är inne i nu, vad vet jag.
Som om inte det vore nog så kraschade en viktig person i mitt liv för ett par år sedan. Kraschade rejält och jag fick mig nog en törn jag också. Då när jag befann mig mitt uppe i allt detta sa man åt mig att jag skulle träffa en kurator för att inte glömma mig själv, få svar på mina frågor och säkra mitt mående.
Men träffade jag någon? Naturligtvis inte, det var ju inte jag som hade kraschat, det var ju inte jag som behövde hjälp utan skulle vara den som hjälpte i stället.
Nu ångrar jag verkligen att jag inte skaffade mig den hjälpen. Dels hade jag behövt den hjälpen och det stödet och dels hade jag behövt få ur mig en massa redan då. Nu känner jag att jag, i stället har fastnat i det som hände för ett par år sedan i stället för att gå vidare. Den som kraschade har gjort så, gått vidare, men inte jag. Jag står och stampar och är naturligtvis inte till den minsta hjälp och stöd just nu. Det gör ont att tänka så och jag säger inte att det är sanningen, det är vad jag tror.
Något jag också tror är att det aldrig är för sent. Jag må ha stått stilla en längre tid men jag kommer att ta några steg framåt. När det är dags för målgång hoppas jag att jag kommit ifatt så att vi kan gå i mål tillsammans. Mitt första steg på vägen är att ta de kontakterna jag borde ha tagit för länge sedan. Jag gjorde inte det då men nu, nu gör jag det och jag är på gång!

Något jag också tror har präglat mig och gjort så att jag inte velat säga så mycket om mitt mående är rädslan över att åter bli lämnad.
Det har alltid gått bra att vara med mig så länge det har känts nytt, spännande, roligt och rosenrött. Men när vardagen visar sig på olika sätt, när jag inte är så ny, spännande, rolig och rosenröd har det inte passat längre. Jag har blivit lämnad!
När jag har visat hur jag mår och kanske vem jag egentligen är har det blivit jobbigt och jag har blivit ensam igen.
När jag har behövt ljus i mitt liv som allra mest, har jag blivit lämnad… då är det väl kanske inte så konstigt att jag hållit allt inom mig. Men nu ska det ut.. vad än jag har att förlora!

Med detta skrivet begär jag inte att ni ska behandla mig med silkesvantar eller på något speciellt sätt. Jag vill bara få ur mig detta, erkänna hur jag mår för er men framför allt för mig själv. Jag är bara i början av mitt livs resa och det kommer kanske att bli den jävligaste också. Vem vet, det blir kanske också den bästa jag gjort……