Mie, det lilla livet!

Så är då dotterns stora, mest lyckliga dag här. Det är dags för henne att se Tokio Hotel!

Hon har fått vänta i två år på den här dagen. När hon fyllde 14 fick hon biljetter till en konsert med killarna med då blev den tyvärr inställd. Sen dess har hon längtat och trånat som en tok.

Men som sagt, nu är dagen här och redan i förmiddags åkte hon och hennes kamrater till Globen för att försöka få se dem innan konserten.

Senast jag pratade med henne så hade hon träffat en massa fans. Ett par av dem hade till och med sett killarna när de var på väg från turnébussen in till Globen.
Linda och hennes kamrater kan åtminstone skryta med att de har sett, och jagat, både Bill och Toms hundar!
Den stackars karln som var ute och rastade hundarna blev rädd och sprang iväg när skocken brudar kom efter honom, eller rättare sagt hundarna! Så han sprang iväg med en jäkla fart.


Jag tycker det verkar härligt att vara så intresserad, galen i och beroende av en grupp. Jag har aldrig varit på det viset, aldrig brunnit så mycket för något, tyvärr.
Tänk att ha något som får dig att reagera med alla tänkbara och otänkbara känslor. Att vara så uppfylld av något så mycket att du svävar fram.
Tänk sen hur det känns att äntligen få se och höra dem! Det är nog nästan som att vara riktigt kär och äntligen få den där pirriga kontakten med den man har kär. Härligt!